Skriv! är också en mening.

Jag är inte på skrivhumör. Skadad. Bara på dessa rader har jag analyserat ut satser, ordklasser, fraser etc. Kommer det någonsin ta slut? Ju mer jag lär mig om grammatik desto mer arg blir jag på min egen skolgång. Att lära sig svensk grammatik är grunden för att lära sig andra språk. Kan man stämma skolor för sådant? Typ långvarigt lidande. Jag kommer bli en såndär lärare som tvingar sina elever att genomlida massa grammatikundervisning. 

Heter det skolor eller skoler? Kolor eller koler? Blöjor eller blöjer? Massor eller masser? Är de nu man ska jämföra och separera på tal- och skriftspråket?

Spänningsmoment

Det MÅSTE hända något spännande snart!
Pallar inte social isolering. Eller som ia sa: Gud skapade inte eva åt adam utan en tanke. Oavsett om man väljer att tro på den skapelseteorin eller inte så fattar jag tanken. Vi är sociala varelser. Jag känner tanken långt inne i min sjäääl och tanken skriker släpp ut mig. Så. Alltså. Om jag inte blir frisk som en nötkäna denna vecka kommer någon få stryk. I alla filmer så tvärvänder livet. Och på något vis, trots milsvis av besvikelser, tror jag att livet kan funka så bara man är öppensinnad. Så denna vecka ska jag vara öppen för allt och alla. Nåväl, för nästan allt och alla.

Men ibland funderar jag på om det bara är jag som är hemmablind. Fartblind. Oavsett blindhet saknas spänningsmomenten. Sen kan man ju fundera på vad spänning innebär. Eller sluta fundera.


Samtal

Det finns två olika samtalstyper.
1) Den som pratar och pratar och pratar och aldrig slutar prata. Engagerad, högljudd och drar paraeller till andra erfarenheter. För att samtala med en sån här person krävs det mod att höja rösten och tycka att mitt är minst lika viktigt som det du tjatar om.
2) Den som låter den andra prata till punkt och respekterar den andras samtalsämne, och räknar med att bli behandlad likadant. Skjuter in några hm, mhm, jaså? för att visa på deltagande. För att samtala med en sån här person krävs mod för orden kan plötsligt ta slut.

Välkommen till min värld där vi analyserar relationer och samtalen. Innan samtalen var det kroppsspråket som analyserades. Det är ganska intressant i min värld. Snart är de enda samtalen som försiggår de i min hjärna. Hatar att avveckla mitt sociala liv pga lite bakterier. Speciellt delen då detta sker i förebyggade syfte.  

Logisk känsla

Ifrågasätta är bra. Att vara kritisk är bra. Att tänka efter ordentligt innan är bra (men inte roligt). Men jag har hittat undantaget och det baseras på logisk känsla. Annars kunde man ju tycka att logisk känsla är en motsägelse i sig -åtminstonde för mig- men grammatik är svaret på vad logisk känsla är och innebär och hur det ska användas.
Denna logiska-känsla-kunskap är inte nyfunnen direkt, utan något som jag har baserat alla mina språkstudier på (med skiftande resultat), och därför finner jag det synnerligen rättvist att jag för en gångs skull drar rätt logiska-känsla-slutsatser. 
Alltså: Jag gör rätt på svenska grammatiken, jag gör det på känsla och jag gör det ganska bra.
Numera med risk för att jag hoppar på lite höga grammatikhästar. Jag läser inte mina grammatikböcker, och jag slutar lyssna på lektionerna eftersom jag ändå kan allt. Dvs tills jag plötsligt uppfattar ett ord i sjukdimmar och inser att nu har jag visst inte koll på något alls längre. Vad är ett predikativ? Fast jag fattar bisats-huvudsatstjosan. 

Hon skriver ett blogginlägg men det handlar mest om grammatik idag
   S    P          d.o                              TRSO
Huvudsats                                      Bisats

men det handlar mest om grammatik idag. 
Konj. S      P         adverbial      d.o      TRSO 
   
Stämmer det? Struntar i fundament och allt vad det heter. Kan det till nästa vecka och det är tur för då har jag tenta.. och alla andra uppgifter. På en gång.
Fast. All språkinlärning baseras egentligen på känsla. All språkinlärning utom den i skolan. Det är inte mig det är fel på. Det är systemet.

Tid att tänka

I sjuktider hinner man fundera äckligt mycket. Igår var det inget vidare att ha massa funderingar i huvudet och jag blev totalt sänkt. Tack och lov för vänner. Som vid ett magiskt streck på kvällen hade plötsligt de vänner som jag uppenbarligen behövde, tid för mig. Efter många utfall om att livet är orättvist, killar borde skjutas, och om det meningslösa med att ens anstränga sig tog jag till det vanliga knepet att hitta på en ny fly(k)ttplan. Då sa en vän något väldigt klokt nämligen att jag flyttar ju med mig själv oavsett var jag är. Så idag jag har försökt filosofera över livet. Dagens flyttlass går till New York. Nä, jag är väldigt inne på landet nu. Försöker tänka långsiktigt var jag kan tänka mig att bo och jobba sen. Därför planerar jag att byta praktikort. Vilken stad vinner i valet mellan ulricehamn och värnamo? 

Varför säger man att det "bara är en förkylning", när man ska beskriva hur sjuk man är? För det är liksom förbjudet att kalla en förkylning för sjukdom. En sjukdom är mycket större än så. Men jag är deffinitivt sjuk! Det är inte bara en förkylningsbakterie som orsaker lite snor. Jag har ont på de flesta ställen i min kropp, och om det inte gör ont så gör kroppen något annat för att besvära mig. Addera min rastlöshet som egentligen inte ska finnas, eftersom det borde vara ett friskhetstecken och jag ser verkligen inte slutet på min förkylning. Det måste skippas rättvisa i förkylningarnas namn!

I förkylningstider så fyller man ut tiden med serier. Jag är inne på femte säsongen av satc.. jag börjar tröttna på innehållet! Men pga av den har jag börjat prata engelska för mig själv omedvetet. Så engelska, norska och danska är de språk som gäller hemma hos mig nu. Huja vad internationellt. 

En annan vän har sagt en handfull gånger sen i fredags att jag är konstig.. Konstig?? Är det ett positivt eller negativt ord? Som tjej tänker jag att det är negativt. När en tjej som säger det till en annan tjej är det absolut negativt. Men hur blir det när en kille säger det till en tjej?? Vad betyder det ordet? Som adjektiv? Sånt där kan man i förkylningens hetta haka upp sig på.

Nu ska jag ta bort kastrullen som faktiskt innehåller vatten från plattan innan något liknande det igår hände. Bara några klickklick från let´s start a fire.

Muren faller

Scoutledarhajken i helgen blev faktiskt bra om vi bortser från den delen (de delarna..?) då jag agerade fjortis. Men igår och desto mer idag kom förklaringen, som ett brev på posten, utöver det vanliga brevet varje månad, så har jag åkt på en klassisk linnea-förkylning. Utöver ett svullet huvud, täppt näsa och en ond hals som kommer tappa rösten, får jag alltid ett extremt, och jag blir alltid lika förvånad, mans-behov! Jag fattar inte att jag fattade det när mans-pockandet började. Det finns inget tydligare sjuksymtom för mig. Och nu har jag liggat begravd i min soffa och kollat på sex and the city i några timmar. Är mansbehovet mindre?? Allt de säger i den serien är att mannen finns runt hörnet, så jag överväger att springa ner och ut och kolla runt hörnet. Sen kommer jag på att Gud nej, ingen skulle vilja ta i mig ens med tång nu. Dvs om jag inte hade en alldeles egen man som i princip inte hade något val. Så förkylningar är inte bara en fysisk press utan även psykisk. All den jag klarar mig själv / jag trivs bra själv / jag vill ändå inte ha en man nu bara ramlar samman av lite bakterier! Jag har gjort konstiga saker i sådana här tider förr. Jag ska avhålla mig från alla sociala möjligheter och lägga mig i soffan igen. Och äta något för det bör man ju. Tänk om min man kunde komma med lite soppa. Typ en Aidan-man. 

Och nu börjar jag nästan gråta. Läste igenom några mail där samtliga var så glada och tacksamma för hajken/gtj (vi hade scoutinvigningsgtj igår). SE! Labilt ostabil blir hon. Av baciller.    

Oro

Om du kommer till norge eller danmark och säger att du ska ha det roligt betyder det inte samma sak som här i sverige. I helgen ska jag till nybo, underbart! I helgen ska jag till nybo på ledarhajk. Hoppas jag får det roligt för jag är på stridsstigen. Jag var så arg igår att jag höll på att börja gråta av ilska. Då är jag arg som ett frustrerat bi. Jag intalar mig själv att jag är rolig. Men det roliga är bara en illusion och istället är jag som en förinställd bomb. Låter farligt det här med ledarhajk..  

Frikyrkoytlighet

Apropå vad jag skrev om ytlighet och att jag inte lever i världen där man uppmuntar ytligheten. Jag är bra på att tala emot mig själv. Så går det om man är principfast och har sina åsikter. Nu har jag självklart insett att jag lever i en oerhört ytlig värld.
När mina vänner och andra som inte är frikyrkliga ska beskriva frikyrkliga så brukar första adjektivet vara ytliga. Ytlig medvetenhet om kläder, frisyr, kroppshållning, utbildning, relationer. Min vän som jag tänker specifikt på nu kallar friyrkliga pompösa. Pompös hållning, pompös yta, pompöst värre! Jag tänker ju på en fet gubbe som är vd, typ karl-bertils jul pappan, som pompös. Frikykliga är ytliga, mycket är yta, men där i frikyrkan finns mycket mer djup och kärlek än jag kan finna någon annanstans i samhället. Varför man inte direkt-verbalt uppmuntrar yta kanske kan beror på att det är (allt för) självklart att man ska ta hand om sitt tempel, både utsidan och insidan. Och inte minst traditionens makt: Till kyrkan går man fin. Annars blir Gud arg! (och prästen och församlingen och mamma och pappa och hur ska jag hitta vänner och blivande man där annars??). Om jag pluggade till något annat där man behövde göra en socio/psyko-analys skulle det vara intressant att undersöka församlingsfolk och deras beteenden.
Sen är det hemskt att första ordet andra beskriver frikyrkliga med är ytliga. Så ska det inte va! 
Nu ska jag upp till stadsparken och ha egen pluggpickick. Myyyys! 

Ytlighetens mecka

Efter att i tio dagar i rad fått höra från olika håll hur snygg jag är (i håret) vet jag inte längre hur jag kommer att reagera den dag då komplimangerna tar slut, och den dagen närmar sig drastiskt! Detta har fått mig att fundera på hur hollywodisar, kändisar och annat välbekant hunk-folk i vår värld måste ha det. Det är inte konstigt att de eftersträvar, på de mest bisarra vis, att bli snygg-snyggare-snyggast. De är antagligen konstant omgivna av assistenter, fans, papparatzos, agenter, familjemedlemmar som alternativt fjäskar, hyllar och uppmuntrar eller skäller ut dem. Tänker inte utveckla mina tankar men det är alltså inte speciellt otippat att de blir offer för diverse konstiga kroppsuppfattningar med extremt mycket eller lite träning, diet, ätstörningssjukdomar, plastikkirurgi, kemikalier, kilolager av smink, vilka alla i sin tur kan leda till olika beroende.
Lärdomen blir alltså att det inte är bra att få höra för mycket komplimanger! Komplimanger leder bara till ett överförfriskat ego och i sin tur krav. Säger hon, svensken, drabbad av jantelagen, som under dessa tio dagar har slitits mellan ödmjukhet och raka motsatsen, och faktiskt blivit mycket bättre på att ta emot denna sorts komplimanger. Jag menar tio dagar... det är sjukt (en röst inom mig ber att detta aldrig ska ta slut! Jag antar att jag inte lever i den världen där man uppmuntrar varandras ytligheter. Varför inte i iaf en lite lagom dos!?)
 
Ska strax gå och låna sex and the city-boxen. Hela. Lite frossa. Lite skrämsel.

Några som är skrämda till ångest är mina studiekamrater som tar examen till vår. Det känns skönt att deras ångest inte är min. De pratar jobbjobbjobb -Hur får man ett jobb?? Hur skriver man ett cv?? Är jag redo att undervisa i naturämnen som jag hatar även om det är enda möjligheten att få jobb?? Hur långt är jag redo att pendla?? Är jag redo att flytta?? DÅ kan det kännas helt okej att ha två långa år kvar i jönköping. För nä, jag sökte aldrig utlandsstudier. Om jag hade gjort det hade jag fått svar igår. Men tackvare utlandstudier kan jag ha möjlighet att åka till mexico i höst men jag vill hellre till israel/palestina men det är en helt annan historia.

Efterlängtad

Något händer. De senaste veckorna stöter jag på folk som jag inte har träffat på evigheter. Med evighet så menas halvår till fyra år bakåt: Karro, petter, anna, sandra, jossan, maja f, sebbe och idag kommer erika!
Medans jag inväntar erika tänkte jag undvika plugget och presentera folket lite.
Karro -estetymnasietkompis som flytt till finlands konstinstitut.
Petter -ungdomskompis vars fel det är att jag gillar se på innebandy.
Anna -fd ungdomsledare i min förra församling.
Sandra -fhskkompis á la hjälmared. Behöver heléns specialkunskaper(fatta).
Jossan -vasstenaförbundna. Har en bror som bor granne med mig och får då för sig att göra små spontanpåhälsningar hos mig, himla smidigt!
Maja f -även hon vasstenaestet. Ibland får man för sig att det finns soulmates, isf är hon en sån. Fast hon går runt med djurhudar i väskor, det gör inte jag. 
Sebbe -fd scoutledare. Jag kan provoceras av att folk jag inte vill ska ha bra åsikter har det. Han har det. 
Nu kommer Erika! Min svenskkyrkliga lill pingla.   

Jag är förlorad. Allting är förlorat.

U2 ullevi för några sommrar sen. 
Nä. Jag var inte där. Jag plågades ihjäl. Men jag kom över det och tänkte "Nästa gång.. då!".
U2 ullevi i sommar. 
Nä. Jag kommer inte vara där om inte ett mirakel inträffar och någon säger "Jag har en biljett till dig Linnea!". Jag måste fly detta land den 31 juli och 1 augusti. Annars är risken för psykiskt nervvrak och självmord överhängande. Jag pallar inte att missa konserten i år igen. Jag kommer aldrig förlåta mig själv.
Om du undrar varför jag inte köpte en biljett var det för att jag jobbade och där fanns noll tillgång till internet men desto mer tanter, gubbar och kläder. De var söta. Tom roliga. Men det hjälper inte en dag som denna.. en sorgens dag. Aaah! 
Jag går och dränker mig i min dusch nu.

Kan uppdatera att innan jag gick in och dränkte mig i duschen så ringde jag josef och han har en biljett över. Och en hypotetisk intresselista på 15 personer. Så här krävs en övertalningskampanj. Ni måste samtliga bete er oerhört snällt och charmant mot honom från och med nu! Jag tror jag ska göra en facebook-grupp typ "U2 åt linnea, JOSEF!" ed. Hur visar man annars uppskattning på ett billigt sätt i en modern värld med internet? Fy vad jag ogillar internet. Om det inte vore för internet så skulle jag ha min biljett.  

Bara tre veckor till..

Så frågade jag henne vad nomativ är och hon spänner ögonen dödande i mig och säger "det gick vi igenom igår". Hennes blick tystade mig. Vilken tur att alla vet vad ett nomativ är efter den blicken. Hjääääälp?! Inte har man en chans att skriva ner hennes powerpointer heller för det går bara "swisch!" och så är de förbi.  
Tror nog att ett av mina mest brukade ord just nu är grammatikskit. Grammatikpaniken bubblar under ytan. Paniken griper dock inte tag i mig för jag tänker att jag har två eller tre äss i fickan. Ett stavas majasamtal och ett annat ida. Det tredje är lite mer akademiskt olagligt nämligen att skicka min syster att göra min tenta; Maja, om du färgar håret brunt så är det inga problem (om du undviker mina klasskamrater och lärare). Vad sägs? 
Denna delkurs är så otroooligt oinspirerande.
Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om denna grammatikskit men problemet är att jag är arbetsskadad. Men jag kan inte diagnosera mig med droger emot. De hade behövts. Såg ett tv-program med en mamma som testade massa droger. Hon satt i en undersökningsstol och fnissade okontrollerat. Hur skönt vore inte det. Hur välkommet vore inte det.  

Oh my god

Trots att längtan efter att kunna göra håruppsättningar var mycket nära så tog jag en rask promenad till närmsta frisör och sa klipp mig korthårig som en pojke så jag slipper hålla på och ha mig. Sofistikerat, elegant, mysigt men busigt och läraracceptabelt och så blir man så här fin.  

hår

Sol!

Så. Efter regnet kom faktiskt solen!

Konsertern med David Åhlén som jag förutsåg vara hemsk visade sig vara vacker och intim (fast säg inte det till min syster!). Gillade verkligen blandningen av konst och musik. Jag kommer att ha koll på galleri Bergström i fortsättningen. Undra om de behöver mig? 

Hela helgen har jag flytt upp till min familj. Mat, soffa, och som det flockdjur jag är så trivs jag bra i tystnaden av att vara bland många andra men inte behöva prata men kunna prata om det är så. Jag glömde så bort mig att jag glömde bort andra. Sen köpte mamma mig två(!!) klänningar och jag längtar efter alla tillfällen då jag kan använda dem. Den ena prickig (jag vet att min garderob består av många prickiga klänningar men den här var lila och annorlunda de andra och billig), den andra gammaldags underbart blå med vidd i kjolen i bästa marilyn monroe-anda. Den hade jag på gudstjänsten idag. Gick för omväxlingen till Immanuelkyrkan. Jag tröttnar på Fjällstugans alla studenter och oöppenhet, och därför är det bra att gå till andra kyrkor så jag kan få perspektiv på min egen församling. Gudstjänsten var seeeg men sällskapen var topp, sannerligen! Jag träffade min förra handledare karin från hovslättskolan där. Hon vill att jag kommer och besöker dem. Jag vill besöka! Sen gick vi ett gött gäng på 20 och bowlade och det var mycket roligt. Därför är jag glad nu. Det är väl för märkligt att jag får plats, ges plats och tillåts ta plats där trots att jag kommer från fiendekyrkan, när jag i min fiendekyrka ibland bara får ta plats för att jag måste för den ges inte gratis. Men en glädjande nyhet från mitt fjällis är den hemliga återkomsten av BASTÅS!! Jag blev genuint lycklig. Jag ska ge honom en kram när han återkommer i april och han ska vara där i mer än ett år. Skönt. Bra. 
Det är nog dax att gå på gudstjänst i Fjällis snart. Har inte vart det på en månad. Det känns konstigt. Upplever för många måsten med kyrkan. För mycket scout. Jag ska fö hålla tal på scoutgudstjänsten (har väl tagit på mig för mycket ansvar -igen). För mycket tråk-ur. Tillslut vill man inte ens gå på gudstjänsterna som jag behöver för att må bra. Då blir det inte sundt med gudstjänstnekandet. Mina ifrågasättande av varför jag ens skulle vilja gå kan jag bara härleda till djävulen, om han nu finns. Så tror jag.
Men som vanligt vinner det goda. Jag är laddad för en ny vecka. 

Ack, ja

Man måste vara snäll mot sin mage annars protesterar den. Min mage har haft storslagen demonstration idag. Gick ändå på dagens föreläsningar men när livet väl traskade hemmåt ville jag i princip bara krypa eller lägga mig på gatan. Slutade med att jag begravde mig i soffan med elle och tyckte livet var för jäkligt. Efter ett antal tröstmåltider, oförvånansvärt mycket frukt och sedan efter ett tiominutersryck även kladdkaka, har man inte direkt förbättrat oddsen för att må bra! Så imorn kommer det väl bli en typisk tjejdag då det gäller att hålla igen. Efter frosseri kommer diet. Efter sol kommer regn. Efter soffa kommer vadå? För en kvart sedan funderade jag på att ta en joggingtur. Lite plåga på annan plåga brukar vara det bästa. Som tur var fick jag ingen respons.
 
I mitt allrum sjunger edith piaf, ljusen är tända, jag dricker te och jag befinner mig till sinnet i frankrike. Det är så långt jag kommer idag. Det är tröttsamt att tänka "Min tid kommer" för tänk om den inte gör det. En dag inser jag att min tid har varit. Att jag har vart i mitt frankrike hemma när jag vill vara i frankrike borta. Tur att jag kan roas av mina fransose-planer (dit drömmande etcentriska önsketänkade franska konstpersonen sökes), virknings- och stickningshelgen, och sen scoutledarhajken som har alla möjligheter att bli mycket rolig, om det inte vore för faktorn folket och plötsligt är risken för patt fall betydligt större. Jag är trött på scout. Inte på själva scoutidén. Funderar. När är det tid att gå vidare? Vår bästa tid är nu, eller hur var det? Borta bra men hemma bäst sägs det också. Det sägs allt för mycket i vår värld.

Betala för gamla synder

Jag fick aldrig lära mig speciellt mycket svenskagrammatik i skolan. Jag vet vad ett verb, substantiv, adverb, adjektiv är. Jag visste en gång i tiden vad ackusativ- och dativobjekt var, men de spelar ingen roll längre för de har ändå blivit utplockade ur den svenska grammatiken. Jag fick dock lära mig ganska mycket språkhistoria på gymnasiet. Jag vet att svenska tillhör det indoeuropeiska språket, jag vet att finska inte gör det. Jag vet att isländska ligger närmast urnordiska. 
Jag kan den franska grammatiken. Imperfait, future, passé composé, presens. Jag vet hur man böjer être, avoir, parler, finir. Jag hade stora problem med att lära mig det men det sitter kvar.
Jag kan knappt den engelska grammatiken. Jag fattade I am, you are, he/she/it is, we/they are först på högstadiet, eller var det gymnasiet? All min grammatiska kunnande går på känsla, och jag har blivit ganska bra på det där med att gå på känsla. Tyvärr kan jag ju inte undervisa om att mina elever ska "gå på känsla!". Jag inser väl att en lärare måste kunna lära ut mer grammatik än den jag kan.
Nu ska jag läsa grammatik på högskolenivå. 
Frågade ut min syster, som kan typ 5 språk mer än mig, om grammatik. Nu vet jag vad ett pronom, particip, satsdel, predikat, passiva verb, ett substantiv i bestämd form, neutrum, utrum, genitiv, konjuktioner, infinitivmärke, interjektioner, prepositioner, subjunktioner, verb i imperativ, abstrakt substantiv, possessivt pronom och konkret substantiv är. Vad jag inte fattar är att folk kan sånt här och att det fastnar i deras hjärnor! 

Om min förra barn- och ungdomslitteraturkurs var underbar med underbara lärare så fasar jag riktigt inför grammatiken. Jag måste läsa allt i alla böcker. Anteckna och lyssna flitigt. Inte somna för att lärarna är oinspirerande. Och om det är något som jag är dålig på är det att vara inspirerad när allting är oinspirerande. En inspirerad linnea klarar allt. En oinspirerad linnea är inget kul. Men vem har sagt att grammatik inte är kul??


Spetsad bland kaktusar

Som ett tecken på min lördag finns den där. Den spetsade ljusrosa Ahlgrensbilen bland knatte-fnatte-tjatte-kaktusarna som får mig att känna mig gammal. Två dagar senare är den alltså fortfarande kvar. Jag tycker den är rolig och undrar vem det var som var rolig först. När den är borta har jag tröttnat på att inte veta. Om vi hade backat några år kunde jag skrivit att lördagen var ett tecken på att Gud finns iaf tillfälligt. Gud finns så Gud var god och tänk. Tack!

RSS 2.0