primusinterpares

Jag fick aldrig lära mig speciellt mycket svenskagrammatik i skolan. Jag vet vad ett verb, substantiv, adverb, adjektiv är. Jag visste en gång i tiden vad ackusativ- och dativobjekt var, men de spelar ingen roll längre för de har ändå blivit utplockade ur den svenska grammatiken. Jag fick dock lära mig ganska mycket språkhistoria på gymnasiet. Jag vet att svenska tillhör det indoeuropeiska språket, jag vet att finska inte gör det. Jag vet att isländska ligger närmast urnordiska. 
Jag kan den franska grammatiken. Imperfait, future, passé composé, presens. Jag vet hur man böjer être, avoir, parler, finir. Jag hade stora problem med att lära mig det men det sitter kvar.
Jag kan knappt den engelska grammatiken. Jag fattade I am, you are, he/she/it is, we/they are först på högstadiet, eller var det gymnasiet? All min grammatiska kunnande går på känsla, och jag har blivit ganska bra på det där med att gå på känsla. Tyvärr kan jag ju inte undervisa om att mina elever ska "gå på känsla!". Jag inser väl att en lärare måste kunna lära ut mer grammatik än den jag kan.
Nu ska jag läsa grammatik på högskolenivå. 
Frågade ut min syster, som kan typ 5 språk mer än mig, om grammatik. Nu vet jag vad ett pronom, particip, satsdel, predikat, passiva verb, ett substantiv i bestämd form, neutrum, utrum, genitiv, konjuktioner, infinitivmärke, interjektioner, prepositioner, subjunktioner, verb i imperativ, abstrakt substantiv, possessivt pronom och konkret substantiv är. Vad jag inte fattar är att folk kan sånt här och att det fastnar i deras hjärnor! 

Om min förra barn- och ungdomslitteraturkurs var underbar med underbara lärare så fasar jag riktigt inför grammatiken. Jag måste läsa allt i alla böcker. Anteckna och lyssna flitigt. Inte somna för att lärarna är oinspirerande. Och om det är något som jag är dålig på är det att vara inspirerad när allting är oinspirerande. En inspirerad linnea klarar allt. En oinspirerad linnea är inget kul. Men vem har sagt att grammatik inte är kul??