primusinterpares

28 år.
10 fingrar, 10 tår.
Många tårar.
Hjärnskrynklande.
Befriande skratt.
Hitta en skatt.
Moln blandas, sänks och stiger.
Annorlunda drömmar.
Sätta nya sömmar.
Ifrågasättande återigen.
Vid korset vill jag ro.
Framtidsro.
Bygga en bro mellan mig nu och mig 18.

Fick världen bästa längsta "bara för att det är sportlov"-kram av min guldgosse till elev igår. Vissa kramar hör ni.. Fint vara lärare.

Årets första överlevnadstips är att ha vinterväder som vädret var idag. Alltså sol, blå disig himmel och varm luft. Humöret svingade sig högt efter en löprunda i det vädret. Om vintern fortsätter så januari och februari rakt ut så kanske jag överlever den här gången med! Alltså borde jag förespråka en ökad klimatförstörning. Sluta därför med korta duschar, att åka kollektivt, att köpa enbart ekologisk mat, ät massvis kött, uppmuntra den skadliga fiskindustrin, köp minst två bilar, bejaka köp-och-släng-filosofien, ha alla lampor tända i hemmet, köp mycket mat-släng mycket mat, lev ensam eller producera ett helt fotbollslag. Glöm sopsortering! Vi måste ju vara beredda på att offra lite. Hellre offra miljön är välmående. Kände mig plötsligt lite förvirrad här. Måste gå och dricka lite kolsyrat vatten.

Det normala och onormala som kommer med höstens normalitet- det längtar jag efter. Jag har så sjukt höga förväntningar och sedan, det bästa av allt, när man blir lite besviken på livet eller livet tar andan ur en är att man får kura ihop sig till en boll under tre filtar och bestämma sig för att aldrig komma upp igen (på bestämd tid). Så h i m l a gött. Även om jag älskar sommarens alla möjligheter, basket i massor och sociala masshäng i ljust ljus, så känns det ändå som att sprakandefärg- och raggsockesäsongen är välkommen. Även om det innebär att jag blir osocialt masshängd pga jobb och livet.

Idag blev jag klasslärare. Jag överlevde infektion, föräldrar och elever. Det är en stor frihets- och ansvarskänsla att äntligen få sin helt egen klass. Det är väl ändå det jag har längtat efter i fem år. Fem långa år och jag är äntligen där. Jag är där!!

Hej frikyrkosverige. Jag är missionare och kristen och därför anser jag att jag har all rätt i världen att kasta sten i växthuset och tala om för er, ja vädja till er om det så behövs: se filmen Prayers for Bobby! En sån värld som filmen i 75% erbjuder vill jag inte ha. Jag får ont i magen, storlipar och önskar att vår lilla värld kunde vara mer tolerant och kärleksfull mitt i den stora världen. Så borde vi väl vilja ha det? Så borde väl Jesus vilja?

Alla steg jag har tagit genom nästan 18 år av utbildning har lett till detta. Som den scout jag är borde jag hoppa ut ur solstolen och ropa "jag är redo!" men jag känner mig ofantligt oredo. Hur förbereder jag mig mentalt vid något som jag rent krasst ser som frihetsbegränsande, uppbindande, läskigt, förminskande, oskäligt i lön, omöjligt och onödigt ont? Jag har två veckor kvar av semestern men alla mina tankar, dag som natt, kretsar kring 1.jag ska inte till Stockholm. Nu. Det är jobbigt på många plan. 2.hur har livet tänkt som ger mig en klasslärartjänst i en tvåa med 15 ANSVARSbarn, nära kollegesamarbete, med tydlig framtidssatsning, på min skola? Livet ger mig verkligen det som jag trodde att jag ville ha. Jobba med de åldrar som jag en gång i tiden har fått för mig att där, DÄR ska jag vara. Jobba på en 200 elevers-skola. Jobb på cykelavstånd. Jobba nära naturen. Jobba på en skola där jag kommer in i en bra skiftning och rotation, där rektorn visar sitt stöd. 3.hej Jönköping. Kommer vi inte komma ifrån varandra nångång? Hur långt ifrån kan man bo och ändå pendla helt okej? Så allt jag tänker på knyter sig i en knut. Framtidsknuten. Jag menar och tror och hoppas att livet är så mycket mer än det där, och samtidigt måste jag passa på att njuta av den här upplevelsen. Hur många gånger visar livet så tydligt vem som bestämmer? Njut, njut. Jag är så dålig på att njuta, det är ett skämt, det enda jag njuter garanterat alltid av är konst så jag får nog börja se dethär alltet som ett enda stort konstprojekt med mycket art performence.

Jag vill så hemskt gärna ta konsekvenserna av mina drömmar just nu. Finns inget jag hellre vill. Jag vill testa mina vingar och se att Gud bär. Att jag bär.

Mitt huvud ekar för jag har precis haft två utsålda konserter på spira. Detta efter tre dagars feber. Med en enda önskan inför året: att livet skulle få överraska. Och det gör det! Så sjukt vad en inställning kan förändra saker.

Ett av mina favoritcitat och levnadsregler är förenklat att du måste våga ta konsekvenserna av dina drömmar. Så säg att du drömmer om att jobba på en praktisk estetisk friskola med de yngre barnen. Det är VERKLIGEN en sån skola du vill arbeta på. Men den drömmen inkluderar en annan dröm som du har lagt ner för tillfället för att du trivs och är NÖJD med din boplats. Så vad gör man när hjärtat börjar pulsera lite snabbare och hjärnan skriker i tydliga pilar 'DÄR LINNEA, DÄR ÄR DEN!!'.

Jag är fascinerad. Av mig själv. Har den här helgen lyckats med något som jag kan beundra andra för nämligen att umgås och mest bara njuta av mitt eget sällskap. Inte vilja befinna sig med någon annan, inte på en annan plats eller tid. Nä det är bara jag, den stora rastlösheten och lugnet. Lugnet mina damer och herrar! Det här är stort. Harmonin har jag vart och nosat på. Den existerar alltså.

Vardagsglädje är orkidéer som slår ut i fönstret. Elever som beter sig. Scouter som lutar sig mot ens axel först avvaktande och sedan tryggt. Att möta en gammal dejt med ett leende och nöjt konstatera att man har bra manssmak. Ta sig ut och springa. Nöjt kunna konstera till en kollega att det är okej att fika. Ha elever som vill rädda regnskogen och världen. Att vänner får uppleva fina ting. Att jag för första gången på en evighet får känna mig nöjd med stället där jag bor.