primusinterpares

Det var värst vilken ledig dag detta var! Jag är inte van vid det. Så jag fick ett vindsryck och ett städryck. Sen fick jag ett matryck, bakryck och ett bartenderryck. Nu tror jag att jag funnit ett av dryckesalternativen till lördagens 'Årets fest'. Simpelt värre men ack vad god..! Synd att den enda jag har att supa under bordet är mig själv. När jag lekte bartender i fredags kunde jag i alla fall supa Sara under bordet! Den här helgen får mig att ifrågasätta hur gammal jag är egentligen, för jag har inte bara blandat drinkar, utan även bakat bröd och kakor - i plural. Addera att jag har betalat nästan 400 kronor för att höra Jonas Gardell, och man borde nog fundera på om jag verkligen är född -85. Det värsta är att i mitt husmorslekande kan jag komma på mig att bara känna genuin lycka. Men varför inte? En av mina lärdomar efter min Israel/Palestina-resa handlar just om detta. Jag gör för mycket, hur ska man då hinna njuta? Jag måste ge mig ledig tid, för det är då som livet hinner beröra. 

Vi började resan med att flyga från demokratiska Landvetter, mellanlanda i fortfarande demokratiska Wien, för att hamna i de egendomliga och extrema tullarna i Tel Aviv. En av mina resvänner har iransk påbrå och hamnade i isolerat förhörsrum i 7 timmar. I 7 jobbiga timmar utan mat och vatten, trött efter en flygtur på 6 timmar. Henne kollade de upp ordentligt och eftersom hon är politiskt aktiv så fanns det väl en hel del att gräva i. Vi andra hade inget val utan var tvungna att åka vidare mot Betlehem. Vi lämnade en ledare kvar på flygplatsen, men även hon var tvungen att åka därifrån några timmar senare, eftersom tullmilitären störde sig så mycket på henne och hennes frågor och krav på en demokratiskt behandling. Så där satt vår vän själv och kände sig ensam, medan vi andra anlände till Betlehem och kände oss som riktigt dåliga vänner. Vi visste inte om vår vän skulle få resa in i landet. Ledsna men med uppmaning att fokusera all vår positiva energi till Sanna, gick vi och la oss. Nästa morgon hade Sanna kommit till oss. 

Med sänkta axlar, kulturkrockar och förväntningar tog bacillerna över min kropp. De närmsta dagarna gick jag runt i ett förkylt töcken. Jag kände inte igen mig själv, och hur skulle då våra palestinska vänner reagera på mitt ickejag?

Under dessa dagar träffade vi en grupp på 8 palestinska tjejer på Wiam, ett studiecenter som har inriktat sig mer på kvinnor. Tillsammans hade vi workshops om kvinnor, styrka och rättvisa, resolution 1325, hedersmord och konflikter. Varje måltid fick vi hummos och tiotal andra tallrikar och pitabröd. Glöm inte vattenpiporna som var och en motsvarar 8 cigg. Vi gjorde utflykter till flyktingläger som har funnits där sedan 1948. Vi gick förbi många mintgröna dörrar. Vi såg tunnor på taken var vi än tittade. En av palestinernas få möjligheter till dricksvatten. Israel har nämligen dragit muren (2002) på så vis att de har isolerat palestinerna från vattenkällorna. Jag pratade med en man som sa att de i hans familj levde på så lite som 2 liter vatten varje vecka. Med ett så litet vattenintag borde de vara döda nu..

På den fjärde dagen började jag tillfriskna, och en anledning till det var det turkiska badet som vi besökte. Jag fullkomligt älskade att få ligga på det heta stengolvet och känna ångan ta sig in i kroppen och få svettas ut baciller.
I samma veva besökte vi universitetet i Nablus och där vi fick vi för första gången, på vad som kändes som en evighet, träffa män. Moderna män som faktiskt ville ha en förändring. Det och att vi besökte en "trygg" miljö hjälpte mitt tillfrisknande helt klart. Vet du att en tredjedel av alla kvinnor i palestinska äktenskap blir misshandlade? Våra palestinska vänner var chockade efter universitetsbesöket. De var chockad efter att vi hade kollat på en film om hedersmord.

Det är så lätt att komma som västerlänning och få våra liv och kulturer att verka perfekta. Man menar inte att trycka ner på den palestinska kulturen, men demokrati och jämställdhet är sådant som är självklarheter för oss och borde vara på fler platser. Därför vill man skaka om kvinnorna där nere, inte skaka dem ur sina slöjor, men skaka om dem så de inser att om det ska till en förändring där nere så hänger det på dem. Männen har inte klarat av det så bra hittills.

Något som chockade oss svenskar var alla infrastrukturshinder. För att ta oss till Nablus fick vi åka igenom många checkpoints. Nablus är som ett enormt ghetto, och det är ingen missbrukning av ordet. Jämte Wiam i Betlehem gick muren som hindrar vänner från att träffa sina vänner. Muren är minst 5 meter hög med taggtråd högst upp och med bevakande vakttorn överallt. Omänskligt är det. När vi skulle lämna Palestina för Jerusalem åkte vi igenom flera checkpoints för att tillslut ta oss in i den sista chockpointen. Det är dessa checkpoints som ni kan ha hört talas om. Det är dessa som gör att det kan ta 5 timmar för en palestinier att ta sig till jobbet. Vakterna sitter bakom tjockt glas, deras röster kommer genom ekande högtalare, galler efter galler, staket efter staket, allas väskor röntgas. Ohumant, kränkande och odemokratiskt är det.

Vet ni varför Israel inte tar över hela konfliktområdet? tro mig, de skulle kunna om de ville. Om de tog över allt skulle de även behöva ge medborgarskap till alla palestinier. Då skulle Israel inte länge vara en judisk stat utan ganska snart bli en arabisk. Segregation kallas det visst. Apartheid.

Det intressanta är att när man pratar med båda sidor av konflikten så vill alla bara ha fred! Men man vill inte leva med de andra. De ser inte hur det skulle kunna fungera. Känns känslan hopplöshet igen?

I Jerusalem hade vi äntligen några halvlediga dagar. Vilket behövdes då allt hade vart extremt intensivt dittills. Dessa dagar spenderades prutandes i gamla stan, plaskande och soldrypande i döda havet, strövade i Jerico, västländskttörstande på en pizzeria i moderna judiska stan, promenerande på olivberget, olagligt inne på muslimska kyrkogårdar, med stor vördnad och häpnad vid klagomuren, korsfärstelsekyrkan, alternativa korsfästelseplatsen (fint det), och det mest fantastiska och häftiga gav muslimska brödraskapet oss nämligen tillåtelse att gå in i al aqia-moskén och klippmoskén. Moskér där främst den första knappt tillåter kvinnor att ta sig in.
I Jerusalem bodde jag och Frida i ett långsmalt rum med minst 5 meter i höjd. I rummet, som höll på att repareras, gick vattenrör och varje natt vaknade man av att man trodde att det var en flodvåg där inne. Hela rummet dränktes i forsande vatten. Utanför låg baren som spelade musik till tre på natten. Halv sju satte kyrkoklockorna igång med en ickestillsam trudilutt. På detta hotell har Selma Lagerlöf skrivit sin utvandrarserie. Coolt va?

Efter Jerusalem bar våra vägar till Beitd'oren, ett israeliskt hippie/naket/yoga-ställe med råttor springande på taket. Isolerade på detta ställe en mil från medelhavet skulle vi överleva med nya (vad vi trodde) extremvänster israeliska vänner. Men innan vi kom dit mellanlandade vi i en israelisk trädgård där vi fick lägga oss i det gröna gräset, plocka apelsiner från träden och slänga toapapper i toastolen.
Med den israeliska gruppen var fokuset i workshopsen om konflikter, makt och militären. Vad bär upp militären? Varför vill man ha makt?
Vet du att alla skolor får tidningar utdelade till sig i propaganda syfte från staten? Vet du att det är vanligt med reklamer typ "min son är värd det bästa, därför får han dessa kakor när han kommer hem från militären" eller "är du också rädd för att det ska ringa någon mitt i natten eller att det ska knacka på dörren? dessa piller (typ alvedon) lättar din börda". De lever i en enda stor militäriskt sk demokrati där man ÄLSKAR sitt land. Man är stolt över att få tjäna sitt land. Men ändå, en undanskyffad siffra är att 50 procent varje år ansöker om att slippa göra militären. Militären varar i 3 år. Om du blir tvingad att göra militären, men ändå vägrar så blir du kallad varje år tills du fyller 40 år, och för varje gång du vägrar så åker du i fängelse några veckor.

En av dessa israeler kallade mig för rasist. Vi diskuterade vad nationalism innebar, och då kom vi in på rasism. Hon menade på att om man åker till ett land och suger ut landet på kunskap, hantverk, resurser så är man rasist. Då drog jag exemplet att om man äger förslagsvis H&M och beställer en order från Thailand, är man rasist då? Svaret blev ja. För mig är detta kapitalism. Så jag ställde motfrågan om det betyder att alla svenskar är smygrasister eftersom i princip alla har ett H&M-plagg från Bangladesh. Ja, vi är alla smygrasister. Nu vet ni. Det är hemskt sårande och kränkande att få höra något sådant. För mig är rasism ett så stort ord och betyder att jag talar illa/behandlar/nedvärderar ett folk. 

Men ändå. Intressant att vi kan göra så olika tolkningar. Och när jag satt med hon den israeliska tjejen så var det med en svensk också, och hon var också väldigt långt ifrån min ståndpunkt. Men de har fel så.. Det ger mig bara perspektiv på hur livet kan gå från dramatiskt svartvitt i en viss ålder, till färggladare gråskala i en annan ålder.

När vi skulle flyga från Tel Aviv hem till Sverige så måste jag säga att det sjukaste jag upplevt hände. Vi gick inte bara genom en säkerhetskontroll, nejnej, utan fyra. Kanske för att vi bedömdes som 'orena turister'. Kanske för att Israel är en sjuk demokrati. Varje kontroll skulle fråga ut oss. Röntga packning och oss. Gräva i packning. Förhöra oss.

Fick en sång tillägnad: Linnea slut, efter att jag hade sjungit ho-sanna, hej-sanna, sanna, sanna-ho.
Fick nytt smeknamn: Färgparasiten. Hemskt trevligt! 
Fick nya tankar. Erfarenheter. Perspektiv. Prioriteringar.
Du förstår att det har varit en extremt märklig resa. Intensiv, spännande, tröttsam, intressant, och rolig resa. Jag har säkert glömt massor av ting, men då får du väl fråga! Det jag är mest glad över när det gäller denna resa är att jag åkte med ett så vansinningt galet underbart gäng av kvinnor och flickor. Och jag skulle kunna skriva ett uppskattnings&tacktal till var och en av dem, men framförallt till Frida, Helga, Linnea, Sanna och vår resepedagog Gabriella.

Jag besitter många tankar och reflektioner efter resan till Palestina och Israel. Det kommer säkert ut några sådana tankar här, eftersom jag börjar bli alldeles för trött på att berätta om allting för alla. Om det inte kommer ut några tankar här så vore det faktiskt synd. Jag har fått perspektv på mitt jönköpingsliv.
Men, den positiva saken med att vara här II är den vita, tjocka, isolerande, kalla, knarriga 2 meter höga snön! Den ger mig vingar! Inte. Så bra ljuger inte ens jag. Men de två sköna och roliga lördagar som jag har framför mig är ren och positiv sanning. Först ut är Jonas Gardell och det kan bara bli rå och genuin glädje utav det. Sen kommer Årets fest.. Och vem vet vad som faktiskt sker då?

Jag åt lasagne till middag idag. Nu ska jag gå och äta knäckebröd, mager men starkt ost och yoghurt. Det är så himla nice att slippa hummos och falafel, och därmed även de automatiska men ickeexisterande kräkreflexerna!

Här finns en saknad efter mångt och mycket. Mitt hjärta vill inte riktigt sluta blöda.
Men ett "Du är så fin" räcker långt. Ja alldeles utmärkt långt.

Imorse när jag skulle gå hemifrån för sista gången på ett tag så låg det en DN på hallmattan. Vilken kass tajming! Den har jag väntat på sen nyår, och först idag bestämmer den sig för att komma. Efter denna inledning på dagen har jag suttit hela dagen på tema-föreläsningar, då olika organisationer kom och berättade om hur de förbättrade världen. Först ut var Diakonia, och hallå, jag gillar Diakonia. Kanske för att jag är med i aktivistgruppen här i Jönköping och för att de har en bra agenda. Sen kom massvis av tråkiga organisationer, vilket gjorde mig än mer tankspridd och uttråkad. Så då blev jag sen till den fjärde föreläsningen, vilket visade sig vara en urusel idé för där inne var Rädda Barnen..! Jag tror jag satt och stirrade ut han som pratade. Alternativt satt jag och dregglade på bordet. Jag måste nog börja engagera mig där. I alla fall om det innebär att man riskerar att stöta på söta honom. Naturligtvis tappade jag helt målföret så inte kunde jag ställa någon intressant fråga heller. Målföret plus ett inre upproriskt jag som inte vet vart det ska ta vägen, är en rätt kaotisk massa. Ja, hela jag var rätt kaotisk när jag slängde runt på väskor och jackor och alla resgrejer. Nu vet iaf alla där att jag ska åka iväg på en urgrym fredsutbildning och dessutom gjorde jag grymma entréer till samtliga föreläsningar. Med dessa ord tar jag farväl och hälsar shalom!

Nu är det två dagar kvar tills årets resa går av stapeln. Tio dagar i Israel/Palestina väntar. Jag försöker att inte tänka på vad som kommer att möta mig för 1) jag har allvarligt talat ingen aning om vad som kommer att möta mig. Det enda jag vet är att jag kommer få möta på en värld och komma nära en kultur på ett sätt som inte så många andra får göra. 2) många andra har åsikter om vad som kommer att möta mig, och hur detta kommer påverka mig. Flera säger att när jag väl kommer hem efter resan så kommer jag inte vara samma människa som åkte. Vi snackar alltså stora förändringar, drastiska och livsavgörande. Tänk om det inte blir så, eller tänk om det blir så..! Alltså kan jag inte och bör jag inte ha några speciella förväntningar. Jag bör åka iväg med ett öppet sinne och vara beredd på att jag kommer ha fantastiska och skitjobbiga stunder framför mig. Men naturligtvis har jag förväntningar, något annat vore bara dumt att förneka.
Men, det är på grund av detta som jag inte snackar så mycket om min resa. Jag snackar hellre fest eller att jag klarade dagens tenta (JA! Den påminde om att göra körkortsteoriprovet, läskigt), för de är hyfsat hanterbara och kontrollerbara. Där vet jag vad jag kan förvänta mig.
När jag tänker på resan tänker jag på språkkunskaper, tullen, hönsgård, väder, på vad jag ska packa och på tidningsintervjun imorn. De är det enda konkreta. Men jag har resfeber. Febern nådde sin topp i söndags, men då var det så mycket nerver inblandade från alla möjliga håll att allt blev en enda stor extremnerv. Det är på sätt och vis sorgligt att åka iväg, för det känns som om jag tar adjö till folk. Igår var det farväl till sara och syster, idag elin, imorn frida och karin, nästsist ida och sist familjen. Jag har flera telefonsamtal som jag hade viljat ringa innan avfärd, men jag kommer ju tillbaka. Det är ju ändå så. Men innan dess har jag en klimatkonferens att förbereda, en mobillista att skriva, packning att fixa, en kyl att rensa ut, diska, en intervju att hinna till, skola, yoga, klättra med scout, läsa 300s som tydligen var obligatoriska innan resan, skicka iväg brottsregister och jobbmail, samt sova. Jag behöver sova. Klockan ringer halv sex imorn.

Igårkväll fick jag förbenat ont i magen, av skratt! Jag satt nämligen och planerade Årets fest med frida, lisa, david och cj. Låt oss säga att våra idéer kan vara bättre än själva festen haha! Ryktena börjar gå om festen, den börjar visa tendenser till bli en riktig snackis. Folk ringer, messar och frågar om vad den kommer innebära. De kommer med förslag, och de vrider sig lite genant men skrattar samtidigt i ett "äntligen!". Och apropå denna fest så skulle jag bli oerhört nöjd om något mellanting mellan dessa människor dyker upp om en sisådär fyra veckor.
 
Johan Norberg & Salem al Fakir

Efter en rundtur i Idas garderob är klänningar, i något som liknar en tantlängd på mig, fixade. Ett stort steg närmre resan. Fem dagar kvar och min mage dryper av förväntan uppmixad med nervositet. Hur ska jag kunna fokusera på mitt tentaplugg?? M å s t e plugga. Hur ska jag kunna planera festen? Jag älskar festplanerande, men mitt fokus flyttas hela tiden bortbortbort, och åååh! Distraktion! Ah! Det känns som om jag skulle kunna gå ut och dansa barfota i snön i takt till solen och den blå himlen! Varenda stund, varje dag, varje kväll är planerade fram tills torsdag. Och det är därför jag måste plugga nu. För annars är det kört, oavsett hur oövervinnerlig jag känner mig.

Det är vi som ska fixa freden i I/P. Men innan dess, vilka tror ni åker fast i tullen? Största skräcken ju. Inte självmordsbombare.

Nu är inbjudningarna på vift! Det känns bra om alla bara väljer att uppfatta den grova glimten i ögat med festtemat. Det är med stor förnöjsamhet och fnitter som jag säger att denna fest kan bli grandios. Det känns som om allting löser sig. Inte bara festen löser sig utan även mina missade skol-seminarier. När min kursansvarige hörde om min fredsutbildning så ansåg han att jag inte behövde gå på seminarierna, eftersom jag i praktiken kommer stöta på dessas innehåll nere i Israel och Palestina. Det enda eventuella kravet är att jag får hålla en föreläsning för åk 1 i Internationellt arbete. Denna lärares pedagogik kallar jag flexibilitet. Inspirerande. Jag luktar hund och mina ögon svider, men livet är tillbaka på det rätta positiva spåret.

I'm here with my cristian studygroup, and we are going to visit holy places here: The church of delivery, the west wall, and the golgate, ehm, the street where Jesus Crist walked with his cross. Jag måste nog öva lite mer på vad jag ska säga att jag ska göra där nere egentligen. Jag vill inte sitta i den israeliska tullen i fem timmar och svettas på engelska. Bara tanken på det gör mig nervös. Tanken på att jag missar sex obligatoriska seminarium gör mig nervös. Men förstå, det är bara 10 dagar kvar till 10 dagar i utlandet är här..!