primusinterpares

Jag behöver en lampa över mitt skrivbord så att jag kan läsa i mina pluggböcker och sedan skriva in kloka ord på datorn som behöver kommas ihåg till uppsatsen. Det var en konkret sak som jag behöver som jag faktiskt kan fixa. I övrigt så analyserar jag på tok för mycket över annat jag behöver. Tillslut blir det så mycket analyserande att tankarna blockerar varandra. Svaret blir att jag lever i ovisshet men beslutet kan jag inte hitta. Jag läser Elizabeth Gilberts bok Lyckan, kärleken och meningen med livet nu, och tänker att kanske ska jag också ut i världen och finna mig själv. Det vore väl något! Men hur tar man tag i sådant och känns det inte som slöseri när man nästan har en examen i fickan? Återigen återvände jag till begreppet vad nöjd innebär. Kan inte någon undersöka det? Under tiden så drömmer jag mig iväg till en annan verklighet, kanske Narniavärlden där jag befann mig i helgen, och låtsas att jag levde på 1800-talet. Där var ljuset vackert. 
  

Nää, tänkte Linnea när hon gick och la sig igår. Det finns en gräns. Jag tänker banne mig leva i mina egna fotspår. Inte dina eller dina. Så idag var en ny ljus dag. Dessutom var det dagen innan morgondagens tenta och då får man naturligt mer energi till att göra massvis av saker. Två viktiga saker hände: jag köpte världens nästfinaste klänning som är glatt blommig (inte prickig!) på en svart bas med en vidd kjol som är viiiiiiiid och som man kan snurra i! Världens just nu finaste klänning är ljussvart med ett vitt snirkligt blommönster, långärmad, fyrkantig urrungning och vidd i kjolen där med, och allt för dyr. Så med klänningen köpte jag mig mycket lycka, men en annan lycka var gratis, tror jag, nämligen museumbesöket. Jag vill verkligen rekommendera utställningen Playlist och främst dess konstljudinstallationer på länsmuseet! Den handlade om utanförskap. Så gå och se och lyssna in traffickingstoryn eller extastjejen. Och kolla in bildserien gjord av en kvinna med israeliskt-amerikanst pass, och hennes resor mellan Israel och Palestina. Berörande och uppfyllande. Imorn är tentan och jag har inte ens hunnit bli nervös för den.

SÅ seg men SÅ mycket energi som inte frigörs. Kom och släpa mig ut för grönbete. Jag lovar att jag kommer äta mest gräs inte för att jag vill men för att jag kan. Inte för att du kan men för att du vill. För du vill väl? Jag vill inte verka jobbig eller så, men hallå. Varje gång jag får signal hoppar jag till. Måndagsångest vad gör du här en onsdag? Tar du hål på bubblan som har lagt sina tunga vingar här så blir det fint.

Tycker mig uppleva flertalet negativa sidor med demokrati den senaste tiden. Är nästan redo att rösta igenom diktatur bara jag kan rösta bort den sen när jag är redo att göra val igen och det finns val man vill välja. Och har man åsikter kan man ändå inte påverka. Alltså måste det väl bli så att jag är diktaturen. Vad bra saker skulle vara då. Bara diktaturen får vila åsiktsmaskinen lite.

Vad kul!
Åhnej.
Jaha?
Ojdå.
Okej.
Spännande!
Intressant.
Nej det är inget.
Det var ju inte tanken.
Haha!
Haha... 
Tänk tvärtom. 
Tänk inte för långt.
Skärpning. 
Verkligen inte.
Nejtack.
Varför inte?
Sluta.
Ääh.
Ååh.
Det var inte alls en illusion. 
Mod.
Vad sjutton. 
Jaha.
Positivt.
Sluta följ mönstret. 
Aha.
Neverever.
Äntligen.
Ja!

Jag läser Bob Hanssons bok om vad fan är kärlek och fullkomligt älskar interljuven med KG Hammar. Jag läser en annan bok och bestämmer mig i hemlighet för att skicka den till en bekant som behöver boken mer än jag. Ska bara komma fram till att det är moraliskt okej att göra så. Det sker massa ting i veckan som jag aldrig gjort tidigare. Är det inte sådana ting som man längtar efter? Nyheter? Jag söker ett riktigt jobb på riktigt. Jag åker på en läskig församlingshelg för första gången i mitt liv (fast den visade sig bli trevlig). Jag bär farmors kista och är glad för hennes himmelska fest men längtar efter en äggtoddy. Jag vet inte vad jag ska rösta på alls och min demokratiska plikt ger mig ångest för första gången. Jag besöker ett kostymförrråd och frossar lyckligt i siden och crep. Jag är helt insnöad i uppsats för första gången i mitt liv. Jag läser en bok som säger åt mig att göra tvärtom. Och ändå mår jag mycket och ni gillar mig och jag förstår inte varför. Letar efter en lösning som skakar om bubblor. Alla dessa känslomänniskor borde utrotas för de drar till sig bubblor av alla slag. Ibland inuti bubblorna och ibland hoppande fria på bubblan.

Ibland när jag känner mig för knäpp, för extrem, för konstig, och för udda, har för mycket åsikter av alla dess slag, är religiös och politisk, då tänker jag att det är för att jag tillhör en sådan familj. Och nu på riktigt och otroligt seriöst så tänker jag att mina syskon är än värre, och jag fattar inte hur det är möjligt. Stackars min bror, han kommer bli värst av oss alla med två extremer till påverkande systrar. Vilken lättnad ändå att få tillhöra en fullkomligt onormal normal familj.