primusinterpares

Det normala och onormala som kommer med höstens normalitet- det längtar jag efter. Jag har så sjukt höga förväntningar och sedan, det bästa av allt, när man blir lite besviken på livet eller livet tar andan ur en är att man får kura ihop sig till en boll under tre filtar och bestämma sig för att aldrig komma upp igen (på bestämd tid). Så h i m l a gött. Även om jag älskar sommarens alla möjligheter, basket i massor och sociala masshäng i ljust ljus, så känns det ändå som att sprakandefärg- och raggsockesäsongen är välkommen. Även om det innebär att jag blir osocialt masshängd pga jobb och livet.

Idag blev jag klasslärare. Jag överlevde infektion, föräldrar och elever. Det är en stor frihets- och ansvarskänsla att äntligen få sin helt egen klass. Det är väl ändå det jag har längtat efter i fem år. Fem långa år och jag är äntligen där. Jag är där!!