primusinterpares

Vill bara säga att man kan börja Tro och Hoppas på Kärleken igen.

Stora, välbesökta, rika bloggare har en tendens att skriva "Paris var fantastiskt! Moskva var fantastiskt! NY var fantastiskt!" Men jag kan tyvärr inte säga att Stockholm var fantastiskt, för det skulle per automatik innebära att jag frivilligt sätter en lantisstämpel på mig.

I fredagsförmiddag åkte jag och Frida upp till Stockholm. Vi startade resan genom att sabba resan för alla andra i dubbeldäckaren genom att prata oavbrutet i fyra timmar. I sätet framför oss satt en uppenbart irriterad man som ville och försökte få tyst på oss, men sådant gör bara situationen mer komisk och då kan man bara inte sluta prata!
Ett av mina syften med helgen var att jag verkligen skulle känna in stadens atmosfär och anda, eftersom jag har tankar på att flytta dit efter examen. Jag gick därmed in i rollen som stockholmare. Jag blev en dryg storstadsbo med ny dialekt. Jag önskar att jag kunde säga att allt där uppe tilltalar mig nu.

På festkalaset i fredags lärde jag mig mycket om de olika stadsdelarna. Detta gav mig nya fördomar, och jag införståddes i vad olika stadsdelar innebar för ens livsstil. När jag berättade att vi skulle på söder nästkommande dag fick jag höra att de som bor där är avslappnade prettoesteter. Detta sagt negativt. Men jag tycker numera att söder är härligt, med en atmosfär, natur och miljö som tilltalar mig! Där ska jag bo om jag ska bo i Stockholm. 

Festen var hos min vän Marilise som fyllde år. Äntligen skulle jag få träffa alla de människor som jag har hört talas om i flera år. Det är en väldigt märklig sak att träffa folk som man vet för mycket om. Överhuvudtaget är det väldigt intressant att träffa en väns vänner, och se vilka det är som har format henne. Kvällen började bra med att lantisarna Frida och jag blev kvällens underhållare och satte igång en lyckad charadlek. Nångång framåt midnatt började mitt energiförråd tryta och festen var långt ifrån slut. Nu började folk visa sina onyktra jag. Det roligaste var att Frida blev till ett litet köttigt lamm för några överförfriskade vargar där. De stod nästan i princip och dräglade över henne! Jag flydde tidigt ifrån dem, efter några analyser av ögon och knän, till lite drägligare marker. 
Ibland när man besöker Stockholm gör man det som turist, men denna fest var verkligen inte turist nånstans. Vi var inne i svängen, så att säga. Vid fem somnade vi äntligen. Då sov jag djupt. 


Jag och två fina vänner.

Lördagen spenderade vi på söder och gamla stan. Jag köpte två klänningar på omtalade Beyond Retro och lyckades även totaldissa kassören där pga. sällsynt rå ärlighet. Det är för övrigt något speciellt med alla manliga kassörer och anställda i Stockholm. De ser likadana ut och har brunt lockigt hår i en mohikan. 
På söder bor Fridas vän Cissi, så vi hängde lite med henne och hennes vänner. Skillnaden mellan nyinflyttade och genuina stockholmare är stor.
Hur som haver. Det var faktiskt för en sak som vi var i stan denna helg: COLDPLAY! Återigen en fylld arena med massa fans. Jag hade sittplatsen närmast scenen! Jag var en halvmeter ifrån att highfiva Chris Martin & co. Du förstår att detta var mycket coolt. Konserten var grym, ljudet var bra, och det var en intimare känsla än när U2 spelade på nya Ullevi. Dock. U2 är U2 och tyvärr är Coldplay bara Coldplay. Därför kan konserten inte nå upp i samma toppbetyg. Men ack vad bra de var!!! Det blev mycket dans på läktaren och det blev dans efteråt när vi gick till utestället Strand där vi mötte upp några av Cissis killkompisar. Nu skulle det naturligtvis vart så att vi var medelpunkten om det inte vore för en kändis som strosade runt där med en fjäder på huvudet nämligen... Amanda Jensen! Utöver henne såg vi Johan Palm omringad av fjortisar, Nalin Pekgul, hela Coldplay och White lies. Sååå många kändisar! Då blir jag glad.

Efter två nätter med alldeles för lite sömn, en bussfärd, och några trötta timmar hemma, ställer jag mig nu frågan om Stockholm är fantastiskt. Om Stockholm är så fantastiskt att jag vill flytta dit?

Overallångesten har startat! Usch! Spring och göm er någonstans där jag inte ser er.
 
Tekniken har börjat. Trevligt socialt. Dessvärre visar det sig, efter fem minuters föreläsning, att läraren använder sig av samma föreläsningar som i en annan kurs som några av oss hade läst. Han säger då åt oss att vi inte behöver komma på resten av veckans föreläsningar.. jaha, kul.

Bilden då? Jag har den bästa läraren. Jag beundrar honom skarpt. Om vi befann oss på lågstadiet skulle jag bli förälskad i honom. En magisterförälskelse! Tyvärr känns inte folket alls roligt men det kan alltid förändras. Det är bara att köra på.

Det är denna filosofi, "köra på", som jag förknippar starkt med skolterminer. Det är en överlevnadsstrategi. Jag tycker inte om den. Var och när hinner man njuta? Ungefär där nånstans längs med höstterminen tappar man humöret i ett dike. Sen står man där och gräver. Hela terminen.  

Man kanske skulle börja träna istället för att gräva i ett dike? Jag tycker det är kul att röra på mig, men att ta mig till en träning är bland det svåraste jag vet. Jag är bra på att köpa träningskort som jag inte använder. Men här kommer några alternativ som jag överväger 1: Börja på f&s afrodans och core. 2: Spela tennis regelbundet denna terminen. 3: Åter börja simma. 4: Börja på jitterbugg. 5: Cykla typ varje morgon. 6: Gå med i kårpen och spela badminton.
Jag spelade tennis igår och slog fyra bra backhand i rad. Det var kul. Jag har bättre kondis och byxor har vuxit i sommar. Ganska trevligt. Men jag är ändå inte tillräckligt motiverad till att slå näven i bordet och svära på något, att diket inte kommer få besök av mig. Hjälp.

Jag kanske inte förtjänar att sitta här nöjd, men det känns som om livet ler åt mig. Jag tänker fortsätta pressa ur så mycket nöjdhet det går av nuet. För även nöjdhet tar slut, lika säkert som att sommaren övergår till höst och att plugget tar vid i samma veva. Lika säkert som att terminens aktiviteter startar, och lika säkert som att jag blir stressad vid tanken på det. Men i nöjdhetens flow så ser jag mer möjligheter än svårigheter i vad jag ska få möta. Det är spännande att leva vänner! 

Fast det är inte sant att jag inte förtjänar att vara nöjd. Jag förtjänar det. Och det har tagit tid. Många, många år. Och kanske är det egocentriskt och självprofetiskt, för jag är så ung och liten och naiv och ombytlig och framförallt... ung, att tro att jag har lösningen till hur man blir nöjd och tillfreds med livet i mångt och mycket. Men här kommer lösningen ändå!! Jag tror det handlar om att rensa bland energierna som man omger sig med. Det må låta new-age-flummigt eller väldigt kärleksfullt, men jag bryr mig inte för vem är det som sitter här nöjd? Om du rensar bland dem kan nya, bättre, energier komma till. Du behöver inte negativa energier. Varför ska jag umgås med Denise om hon bara ger negativ energi? Då spelar det ärligt talat ingen roll om vi har vart barndomsvänner länge, om jag behöver henne eller om hon behöver mig. Bort, bort, bort och snart har något bättre kommit till mig, jag mår bättre och blir just nöjd. Nu ska jag lägga mig och läsa en deckare. Jag läser av princip inga deckare.