primusinterpares

Alexander Boger Cecilia David Elin Frida Gurran Hanne Ida Jesus Karin Linneas föräldrar Maja Någon som känner sig missad Och alla vi hundra som heter något på H Pernilla Qviberg Rebecha Sara Thorén Urge Vi alla andra tusen personer som heter något på E Werner & co X (tio) scouter Y Z Åh, det är ni vars bostadsrätt jag inte har erkänt ännu och Även om jag aldrig erkänner det, så bor ni där, kanske mot min vilja Östen med resten

Nyss hemkommen från årets hetaste inflyttningsglöggfest, där lägenheten var så pass full av människor att värmen nådde bastuhöjder. Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan inte tänka i en bastu. Jag får liksom panik av värmen. Jag är en väldigt frusen människa annars, och jag tror blodet får panik inom mig, och vet inte riktigt hur det ska hantera alla intryck som blir i en värmedimma. Så där satt en person som jag hade sagt att jag specifikt ville prata med, men jag höll mig undan hela kvällen. Där stod en person som uppenbarligen flyttade på sig för att ha bättre utkik. Där blev jag nedtryckt och trampad på av min hemliga föredetta fästman. Där satt vi och tryckte mot elementen, och där satt jag och tänkte "oj vad mycket människor, hur beter man sig bland sånt här folk?". Där satt du och kikade på klockan, där satt de i köket och där var skumtomtarna. Kakor lockar mig sällan men skumtomtar är svåra att motstå en söndagskväll. Klockan gick och vår visit gick mot sitt slut. Det var då det hände. Det blev ingen askungesaga. Det blev ingen stolthet och fördom. Det blev inte heller the holiday. Det blev en promenad hemmåt med min klädkodskompanjon, och hon sa de viktiga orden som jag behövde höra. Hon berättade om velighet och hon berättade om trygghet. Och jag funderar. Reflekterar. Tänker att imorn är det måndag och vad håller jag på med?

Reprisen av bonde söker fru går i bakgrunden av advenstfixande. Jag såg programmet i onsdag men upptäcker nu att jag måste ha missat.. många procent av det. Haha. Intressant. Vem fattar det. 

Igår när jag vaknade var himlen grå, fast sen när jag tittade närmre så var den blå. Regnet som föll var vatten från himlen. Idag när jag vaknade och kollade ut så var himlen grå. Jag testade att titta lite närmre men den fortsatte vara grå, och regnet det bara öste ner. Men idag kunde jag inte låta avståndet hindra mig från att ta mig till huskvarna. För mitt sinnestillstånds bästa behövde jag ta mig dit och dricka kaffe. Dricka kaffe och gnälla på män och deras ruskiga fördelar. Deras pondus, deras lön, att de alltid är förstahands valet -oavsett vad. Att kvinnor alltid måste bevisa, alltid måste vara dubbelt så bra och dubbelt så effektiva. Att kvinnor måste jobba sig till pondus och respekt, medans mannen får det så fort han stiger in över tröskeln. Detta Är Orättvist mina damer och herrar! Vissa dagar känner man sig som en powerkvinna och vet att den orättvisan ska banne mig inte få mula mig i ansiktet, men idag säger jag bara fyyy. Efter en regnig huskvarnatur (regnet hör liksom till huskvarnabesök), stod jag inför ett stort dilemma: konst eller scout?
Jag valde rätt och gick och byggde pepparkakshus med underbart fina och extremt energiska scouter. De vände min dag från grått regn till dagen då det regnade ett mysigt och svalkande regn. Det bästa av allt var att det var en scout där som inte hade vart på scout på tre år. Han återvände som den förlorade sonen, möjligtvis tillfälligt men likväl. Han hade kul och mitt hjärta blev glad. 
Kanske var det alltså bara denna dagen som gick i grått? Kanske behöver jag inte analysera sönder mig, för att i analysens köldvatten analysera fram en höstdepression. Bara för att förtydliga: Jag har INTE en höstdepression, men om man någon gång har haft en, så är det lätt att börja leta efter sådana tecken, typ "Oh no jag har ont i lillfingret, tänk om jag har brutit handleden..?". Då vill man ju stödja upp finger och handled och göra ett krispaket, men grejen är att krispaketet kanske inte behövs. Jag behöver inte ett krispaket. Däremot skulle jag behöva en spågumma eller en stadig hand som säger "Gör si, gör så!". Jag skulle även behöva en jaccuzi. Och en hel ryggsäck. Och någon som tvättar åt mig och säger "Hej älskling, jag har lagat mat åt dig." Men dessa ting skulle nog världen bli fullkomlig. Fullkomligheten känns inte extremt avlägsen, och hyfsat hanterbar.

Det var en gång en man som var ute och fiskade. Han kastade ut näten och trodde sig kunna få napp, men se, det var ovanligt smarta fiskar i vattnet. Eller var fiskarna bara ovanligt korkade, naiva, dumma och osäkra? Ville de inte bli fångade? Rensade? Slog frihetssimmandet att ligga kokt på någons tallrik?

Jag var på biomaraton i nattas, då det var premiär av new moon. Jake var het och gjorde hela filmen, som inte var lika bra som den första. Det märktes att det var en majoritet av kvinnor (i fjortisåldern fast i alla åldrar) där inne, för i varje scen där edward eller hunken jake dök upp så lät det "aah! åh! mums! wohoo!". Det var så pass extremt att jag och carro satt och gömde oss i våra sovsäckar. Det var väl det jag misstänkte. Jag FICK nytta av min sovsäck. Så kom jag hem, la mig framåt tre, gick upp vid sju, cyklade till reningsverket på studiebesök, lyssnade oaktivt på en man som jag inte minns vad han heter, hade intressanta samtal emellanåt, och snart, ikväll, är det dax för ytterligare en fredsprojektträff. Imorn med. Förstå att det snart bara är 10 veckor kvar innan jag åker! Galet! Men jag börjar tröttna på projektfolket, då det alltid blir så trevligt och hyfsat djupa samtal när vi träffas. Fast det är väl egenligen inget problem det. Heller. Det finns så mycket som inte är problem, som man gör till problem.

Ååååååh. Dumma fisk.

Mörkerplanen ser ut som så här: Jag ska smida massa planer - för andra! Att smida för andra är den bästa plan av planerna. Då kan jag stå och titta på luriskt i bakgrunden. Om jag var du skulle jag känna mig glad över att ha en sån vän som jag, som helt plötsligt och oväntat kan ha arrangerat en plan för dig och du går rakt i fällan. Lite kul ska man väl ändå få ha?!
Plan 1) planerade min redovisning på ett så pass underhållande sätt för min klass att min lärare brast ut i "Du borde bli säljare!" 2) hemlig plan inkl. ytterligare två planer. Jag väntar dock på klartecken och blir frustrerad på att klartecken inte kommer, snabbare 3) körplan 4) scoutplan 5) hemlig plan 6) knytkalasplan 7) Guds plan. Dessutom har jag ju faktiskt lte planer för mig själv. Typ Israel/Palestina. Igår var det föräldramöte för fredsprojektet. Jag har inte vart på föräldramöte på fem år, så det var intressant. Pappa är en mästare på att snacka och hitta gemensamma nämnare, mamma på att tala med en inlevelse som gör henne själv rörd, själv är jag en blandning. Åhåhå..! Men den närmsta planen består i att gå till mina bästaste grannar. Jag är så nöjd med att ha dem nära.

Nyss:
-jag har fått spotify.
-ätit tomtegröt med kanel för andra gången den här säsongen. Första gången var på en grötfest i oktober.
-pratat med ovanligt många tjuriga tygtanter.
-faktiskt haft lektion, där alla som dök upp fick en stjärna i kanten. Visste du att tv:n ger bild genom att elektronmagneten sköter elektronkanonen som skjuter ut elektroner på fosfor"korvar" innehållande rör med rgb(rödgrönblå)-fält? Det finns 1 200 000 fosfor däri och elektronerna ska springa 25 gånger per linje på en sekund. Genom att elektronerna inte träffar en del av fosforns rgb ger den inte ifrån sig en färg. På så vis kan bilden ge ifrån sig olika färger.
Nu:
-lyssnar jag på män som sjunger gregoriansk opera och inkasserar därmed många vuxenpoäng, samt sitter med min designuppgift med en kreativitet som flödar/osar. 
-och så funderar jag på när man kan börja baka lussekatter.  

Är jag den enda levande människan som har ont av vintermörkret? Jag anser mig vara ett offer för mörkret. Jag har aldrig bett om att mörkret ska komma och jag har aldrig gjort något aktivt för att mörket ska vara och stanna kvar här heller. Men lik förbannat så är det här (igen) och för varje år som går så tror jag mig veta hur jag ska bekämpa det. Ha! bekämpa mörkret, vem kan det? Om jag framhärdar i en äckligt positiv anda, som mer tar musten ur mig än stärker mig, då kanske mörkret blir mindre tungt. Om jag går till solariet, köper dyra ansiktskrämer och extrajärn, tänder mångameränmest ljus, motionerar och äter och framförallt sover mycket, försöker göra kulturella saker som gör mig glad, DÅ kanske mörkret blir mindre tätt. Om jag sysselsätter mig jämt och inte tillåter mig att se mörkret så kanske det blir lite ljusare. 

Sen fick jag höra att det är nu, i mörkets tid, som jag ska ta mig tid till att bara ta det lugnt. Att bara vara. Läsa böcker, kolla på film, gå ut i naturen, bädda ner mig med en njutningsbar tidning, lyssna på uppbyggande musik, ta en extra kopp te, OCH inte göra så förbannat mycket annat. Men jag vill ha picknick, åka båt, göra målningar, ha fler lektioner, åka på weekends, och hitta på knäppa dagsutlykter. 

Om jag ville så skulle jag kunna flytta till norrland eller ett sydligt land där det inte är mörkt. Jag behöver ljuset och solen. På afron idag så hade vi en ny rörelse där vi öppnade upp oss för solen. Jag öppnade upp för solen som aldrig förr, har aldrig dansat med sådan inlevelse. Trodde faktiskt att solen skulle hoppa in i friskis och svettis svettdoftande lokal. Solen kom ej, och det blev en STOR besvikelse.  

ELLER så kanske jag, bara för ett års skull, skulle sluta bekämpa mörkret? och Allt annat? Och hylla höstvintern, för den finns väl av någon genomtänkt anledning. 

Om man öppnar en bok, möter man forna tiders
män.
Om man går ut på gatan, stimmar människor av
idag omkring en.
O forna tiders män! Era ben förvandlas till stoft
men er ande lever.
Hellre skulle jag ha tillbringat mitt liv bortom
stock och sten
än spilla min tid på dem, som äro, som folk är
mest.
Lyckligtvis behöver man inte tillhöra sin egen tid.
Vår verkliga tidsålder är den, då boken som vi
läsa, skrevs.  

Yuan Mei

Jomenvisst, eller hur? Fly till boken bara. Jag har letat i genom hela min bokhylla efter något som kan utplåna skriket som jag har inom mig. Åh Jane Austen kan du göra det? Eller förvärrar du?

Helgen har gått i utklädnadstema; spets och emo. Är det det som kallas fly verkligheten? Haha, emon är verkligen sjukt fantastisk! Jag, sara och karin skulle fira finalen av ensam mamma söker, och vi gör det med emo. Absurdt. Spets var födelsedagsfest, och fest är ju alltid trevligt. Men nu behöver vi fortsätta festa till livet. Frågan är Hur? 

Vi har båda ursöta diadem. Allt för att hylla och spetsa till temat.

Vilken dag?
Alex dag!! Det skiljer typ 6 timmar på oss. Så dessa dagar är alltid präglade av nostalgi. Vissa band går inte att bryta. Så tror jag. Oavsett vad. 
Idag? 
På hans dag gick jag upp för sent, och känner mig därför opepp. Ska träna afro om två timmar, och har tappat lusten totalt.
Fint? 
Rosor med blomsterbud. 
Kör som sjung ja må hon leva fint. 
De många gratulationer som kom. Spontant och ospontant. Fast eller hur blir man sur när vissa personer missar ens födelsedag? Vissas gratulationer är värda mer naturligt.
Bild?
Det gör mig alltid lycklig. Igår var det redovisning av bildanalyser. Jag kan i n t e förstå folk som inte förbereder sig inför sånt -om de är sådana som behöver det. Jag kan i n t e förstå folks ointelligens eller brist på engagemang. Man skulle nog kunna säga att det var tre som förde samtalen igår, nämligen jag, emilia och klas..! Om jag inte får högsta betyg denna kurs så vet jag inte vem som kan få det.
Jobb?
Jag var inne på ams hemsida och kollade jobb. Där fanns ett jobb på en ateljéskola, som textillärare. Men på den skolan fanns även en bildlärare. Det jobbet vill jag ha. Jag räknar med att det jobbet ska bli ledigt om typ ett år. Till mig. Hej Stockholm. När jag tänker på att jag annars kan få jobba på en skola som kväver ner all kreativitet kvävs jag. Sen väntar jag på ett samtal från Habo som vill ge mig ett jobb. Typ.
Bibel?
Fick en aha-ahaa-upplevelse. Hos var och en framträde Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andra kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Tjugotreårsresumé:
Idag är sista dygnet av mitt tjugotredje år. Det känns alltid konstigt att fylla år när ingen kommer och väcker en på födelsedagsmorgonen, med frukost på sängen! Jag kommer istället, förhoppningsvis, vakna av min mobil klockan sju. Förhoppningsvis eftersom jag har glömt min mobilladdare i Göteborg, vilket jag naturligtvis inte kunde ha gjort en lämpligare vecka.. Om någon nu skulle vilja få tag på mig denna vecka, så är det säkraste kortet att ringa på min hemtelefon. Det känns även konstigt att inte bli firad med paket. Jag är barnsligt förtjust i paket, födelsedagar, kalas och sånt.. Men jag blev firad igår av min familj! Fick både paket och önskemat då. Är det ingen som är nyfiken på mina presenter? Jo, jag fick matberedare (som innehåller visp!), knivslipare, en kokbok med vackra bilder, ett a3-ritblock, och pengar till ett träningskort. Lite lagom vuxna presenter som var perfekta. Men allvarligt, jag har bildredovisning imorn, och det är i n g e n där som vet, vad jag vet, att jag fyller år imorn, lite deppigt faktiskt. Inte kan jag ha på mobilen konstant heller. Men jag tänkte avsluta dagen och året i en härligt positiv anda. Jag har alltid viljat kunnat göra en årsresumé här på bloggen, men vem har tid eller ork att tänka efter för sånt? Så det där med en positiv anda blir slutkontentan av tjugotreårsresumén. Livet bli roligare och enklare ju positivare man är. Detta års erfarenhet! Och idag är jag extraglad för jag har fått träffa eller prata med många av de för mig viktigaste personerna i jönnet.

Tjugofyraårshypotes:
Jag hoppas på ett välsignat tjugofjärde år!
 
Puss på er!