primusinterpares

Är jag den enda levande människan som har ont av vintermörkret? Jag anser mig vara ett offer för mörkret. Jag har aldrig bett om att mörkret ska komma och jag har aldrig gjort något aktivt för att mörket ska vara och stanna kvar här heller. Men lik förbannat så är det här (igen) och för varje år som går så tror jag mig veta hur jag ska bekämpa det. Ha! bekämpa mörkret, vem kan det? Om jag framhärdar i en äckligt positiv anda, som mer tar musten ur mig än stärker mig, då kanske mörkret blir mindre tungt. Om jag går till solariet, köper dyra ansiktskrämer och extrajärn, tänder mångameränmest ljus, motionerar och äter och framförallt sover mycket, försöker göra kulturella saker som gör mig glad, DÅ kanske mörkret blir mindre tätt. Om jag sysselsätter mig jämt och inte tillåter mig att se mörkret så kanske det blir lite ljusare. 

Sen fick jag höra att det är nu, i mörkets tid, som jag ska ta mig tid till att bara ta det lugnt. Att bara vara. Läsa böcker, kolla på film, gå ut i naturen, bädda ner mig med en njutningsbar tidning, lyssna på uppbyggande musik, ta en extra kopp te, OCH inte göra så förbannat mycket annat. Men jag vill ha picknick, åka båt, göra målningar, ha fler lektioner, åka på weekends, och hitta på knäppa dagsutlykter. 

Om jag ville så skulle jag kunna flytta till norrland eller ett sydligt land där det inte är mörkt. Jag behöver ljuset och solen. På afron idag så hade vi en ny rörelse där vi öppnade upp oss för solen. Jag öppnade upp för solen som aldrig förr, har aldrig dansat med sådan inlevelse. Trodde faktiskt att solen skulle hoppa in i friskis och svettis svettdoftande lokal. Solen kom ej, och det blev en STOR besvikelse.  

ELLER så kanske jag, bara för ett års skull, skulle sluta bekämpa mörkret? och Allt annat? Och hylla höstvintern, för den finns väl av någon genomtänkt anledning.