primusinterpares

Om det bara vore för en fråga som skulle avgöra allt skulle jag springa och rösta på vänstern i nästa val. Frågan om minskad arbetstidsvecka. Ju mer jag tänker på det inser jag att mitt liv inte fungerar när jag lägger på tok för mycket tid på jobb och alldeles för lite tid på sådant som jag älskar. Det bästa vore att ha ett jobb som jag älskar och som täcker in alla områden som jag älskar. Och då har jag inte världens sämsta jobb. Att jobba med barn är fantastiskt. Problemet är att det finns flera saker som är fantastiska, typ att inte jobba heltid och ha tid över till sådant som jag älskar. För att klara av dessa problem planerar jag mina yrkeskriser och de kommer vara relaterade till mina livskriser á 30 år och 40 år. Nånstans emellan där dök en ny plan upp i helgen, och kanske är det den mest fantastiska yrkesplanen. För att fixa den krävs: en händig och försörjande man. Cash. Engagemang. Motivation. Kreativitet. Det rätta stället. Stadströtthet. Oavsett kris och yrkesplan så ser jag på framtiden med förtjusning, men fy vad fly förbannad jag kommer bli om jag en dag vaknar upp och inser att mina drömmar försvann i en fisljum filsörja. Må det icke ske.

Hamnade i samtal med en ny vän i veckan. Mitt i allt påminde han mig om ting. Idag åkte jag till världens avkrok även kallad Tidaholm för att hälsa på de mer gamla vännerna Per och Maria. De är fina och roliga och jag mår bra av att umgås med dem. Vänner som har vart med ett tag och fortsätter hålla fast är jag inte bortskämd med. Mest för att jag är så himla dålig på att hålla kontakten med dem. Ju mer jag saknar någon desto jobbigare att hålla kontakten för då påminns man bara om hur mycket man saknar personen. Dålig ekvation, jag vet. Men mitt i saknaden kan livet överraska en och vännerna kommer tillbaka på otippade sätt i ens liv. Eller så gör de inte det och då får man bara acceptera det. Hjärtat har rum för de som du vill ska ha rum där (och andra). Per och Maria har finrum i mitt hjärta. Likaså håller den nya vännen på att flytta in, ja lägenhetsnyckeln är given. Flickorna nedan kan man tro att jag känt sen jag var fjortis (så fel!) och de har har flashiga etagelägenheter i hjärtats hus. Det är ju fantastiskt hur ens hjärtats hus kan behöva expandera.

Det finns ett ämne som jag brinner för mer än alla andra i skolans världen: Bilden! Jag är mycket duktig på att undervisa i mitt ämne men ibland blir till och med jag imponerad av mig själv. Idag var min kollega sjuk så jag fick ta båda halvklasserna, Mina kollegor föreslog att vi skulle ställa in lektionen men varför ska man gå miste om det bästa i skolan bara för att någon är sjuk? Så jag fick ta allihopa! Jag trängde in alla elever i ateljén, gjorde extremt tydliga instruktioner, sen var det bara att köra! Och jag älskar det! Jag älskar att få säga "abstrakt, expressionistiskt, kubistiskt måleri" och eleverna har ingen aning om vad det betyder men är nyfikna på att få förstå vad det innebär. Sen ska de välja ram till sin ritaochrivasönder-teckning, de utgår ofta från sin favoritfärg men sen uppmuntrar jag dem att ta med sig ett teckningsprov för att kolla färgerna mot olika färger och så upptäcker de ofta att en annan färg stärker teckningen. När de inser detta känner jag mig så himla stolt. Sen sätter de upp den klara konsten på konstväggen och de får berätta vilka konstverk de uppskattar samt sätta titel på sitt eget verk. Mina elever går bara i tvåan. Åh. Detta är nog det bästa med hela pedagogskolvärlden.  

Det verkar vara den ständiga reprisen och mantrat i min hjärna just nu.


Det gör hjärtat besvärat och besvärade hjärtan är besvärliga att ha.
Om det vore en person vore det väl ingenting, så man kan väl säga att hjärtat mitt är lite mindre helt och lite mer krossat nu. Men det är väl det fina med hjärtat, det kan krossas. Hjärnan kan man ju bara överhetta.  

Det är mycket som ska fixas inför detdär som sker om mindre än fyra veckor.

För ett och ett halvt år sen hade jag och fyra vänner en stor singelfest här i Jönköping. Festen som folk tyckte va lite skämmig och som de inte visste ifall de skulle våga bege sig till, blev en succé och tillslut dök 60-70 personer upp (hehe dök - ordvitsigt, vi var på dykarklubben). Här kommer bilder från i helgen då det som vi alla drömde om skedde. Vilket fint resultat! Och om deras kärlek inte är evig, vad är evigt då?
Lyssna gärna på Kate Nash – Nicest Thing