primusinterpares

Hamnade i samtal med en ny vän i veckan. Mitt i allt påminde han mig om ting. Idag åkte jag till världens avkrok även kallad Tidaholm för att hälsa på de mer gamla vännerna Per och Maria. De är fina och roliga och jag mår bra av att umgås med dem. Vänner som har vart med ett tag och fortsätter hålla fast är jag inte bortskämd med. Mest för att jag är så himla dålig på att hålla kontakten med dem. Ju mer jag saknar någon desto jobbigare att hålla kontakten för då påminns man bara om hur mycket man saknar personen. Dålig ekvation, jag vet. Men mitt i saknaden kan livet överraska en och vännerna kommer tillbaka på otippade sätt i ens liv. Eller så gör de inte det och då får man bara acceptera det. Hjärtat har rum för de som du vill ska ha rum där (och andra). Per och Maria har finrum i mitt hjärta. Likaså håller den nya vännen på att flytta in, ja lägenhetsnyckeln är given. Flickorna nedan kan man tro att jag känt sen jag var fjortis (så fel!) och de har har flashiga etagelägenheter i hjärtats hus. Det är ju fantastiskt hur ens hjärtats hus kan behöva expandera.