primusinterpares

Hej frikyrkosverige. Jag är missionare och kristen och därför anser jag att jag har all rätt i världen att kasta sten i växthuset och tala om för er, ja vädja till er om det så behövs: se filmen Prayers for Bobby! En sån värld som filmen i 75% erbjuder vill jag inte ha. Jag får ont i magen, storlipar och önskar att vår lilla värld kunde vara mer tolerant och kärleksfull mitt i den stora världen. Så borde vi väl vilja ha det? Så borde väl Jesus vilja?

Alla steg jag har tagit genom nästan 18 år av utbildning har lett till detta. Som den scout jag är borde jag hoppa ut ur solstolen och ropa "jag är redo!" men jag känner mig ofantligt oredo. Hur förbereder jag mig mentalt vid något som jag rent krasst ser som frihetsbegränsande, uppbindande, läskigt, förminskande, oskäligt i lön, omöjligt och onödigt ont? Jag har två veckor kvar av semestern men alla mina tankar, dag som natt, kretsar kring 1.jag ska inte till Stockholm. Nu. Det är jobbigt på många plan. 2.hur har livet tänkt som ger mig en klasslärartjänst i en tvåa med 15 ANSVARSbarn, nära kollegesamarbete, med tydlig framtidssatsning, på min skola? Livet ger mig verkligen det som jag trodde att jag ville ha. Jobba med de åldrar som jag en gång i tiden har fått för mig att där, DÄR ska jag vara. Jobba på en 200 elevers-skola. Jobb på cykelavstånd. Jobba nära naturen. Jobba på en skola där jag kommer in i en bra skiftning och rotation, där rektorn visar sitt stöd. 3.hej Jönköping. Kommer vi inte komma ifrån varandra nångång? Hur långt ifrån kan man bo och ändå pendla helt okej? Så allt jag tänker på knyter sig i en knut. Framtidsknuten. Jag menar och tror och hoppas att livet är så mycket mer än det där, och samtidigt måste jag passa på att njuta av den här upplevelsen. Hur många gånger visar livet så tydligt vem som bestämmer? Njut, njut. Jag är så dålig på att njuta, det är ett skämt, det enda jag njuter garanterat alltid av är konst så jag får nog börja se dethär alltet som ett enda stort konstprojekt med mycket art performence.