primusinterpares

Idag:
Hade jag tur att få sitta med det mysiga lunchbordet i klassrummet. Ett av favoritämnena bland de sjuåriga barnen är om jag har pojkvän eller inte. Om jag inte har pojkvän så frågar de om jag är gift. När de inte får det svar de önskar så kan samtalet ta olika vägar. 
Idag kille sju år:
Men du borde ha en kille som är kulturell, för det Är Du! Och en kille som gillar färg, som Du gör! Samtidigt som han säger dessa klockrena enkla små kommentarer lutar han sig bakåt för att få ögonkontakt med mig som att kroppen ska gå av lite och ler lite lätt finurligt. Och jag börjar gapskratta åt hans observanthet och känner att elevhjärtat pumpar lite extra värme. För visst är det så! Tänk om ting vore lika enkelt som hans analys!

För länge sen pratade jag och Joel om att vi skulle ha filmkväll. Jag har en tendens att säga alla mina dumma idéer och så även denna gång då det visade sig att varken han eller Hinken (som får ansiktsmask på bilden nedan) hade sett Stolthet & Fördom, vilket i min värld innebär att man har missat en av de viktigaste filmerna i världshistorien. Snurr och virrvarv senare och Han (vi) hade fått för oss att vi skulle se en tjejfilm och en killfilm. Jag tänker här inte hålla ett långt moraltal om hur jag verkligen får spyreflexer av ord som pojk... eller flick...-grejer, men så är det och här är bilder från Stolthet & Fördoms-filmkvällen. Genom att se Stolthet & Fördom lär man känna mig, det var nästan integritetskränkande att se den med andra som inte uppskattade den lika mycket. I bästa tjejanda hade jag och Sara rört ihop fina ansiktsmasker som gjorde att man såg brännskadad ut. På killfilmskvällen såg vi Hot Tod (tror jag?) och det behöver vi inte nämna mer.   




Före - och - efter ögonbehandlingen.

Johan och Kalle som ser aningens förtjust i Johan.


Kontenta: det är bra att leka med könsroller för då uppmärksammar man det sjuka i dem. Fast... jag har bättre filmsmak än Joel. Så tjejerna vann.

Jag förstår inte folk som kan tänka sig jobba som vad som helst. Då "Jobbet är ju inte resten av livet". Nähä? Eller va? Förstår inte alls resonemanget. Jag önskar ofta att jag inte jobbade i skolan. Jag önskar ofta att jag 1.hade gått konst på folkhögskola. 2.hade läst klart min konstkandidat. 3.hade vågat söka konstfack eller en annan trevlig skola. Men ändå. Skolan som arbetsplats var min största skräck och det var i den skräcken jag gick in i det kallet. Skräcken finns kvar och kallet med. Jobbkallet blir dein identitet oavsett vad du önskar. Så till du av er som som resonerar galet: shake and shape up.

Jobba över. Jobba tolv timmar. Jobba utan att det syns på lönen. Jobba och undra varför detta? Jobba och inte räcka till. Jobba och inte ha tid för livet.  
Konflikter. Otacksamhet. Gift med jobbet. Hieraki. Ingen energi. Massa kramar som man inte orkar eller hinner ta emot. 
För där finns de som bara sumpar med massa negativ energi. Vid perspektivvidgande är det insnöat. Och jag ställer mig frågan vill jag det här? Mamma säger: skolan behöver dig. Jag säger: behöver jag skolan? Och jag har inte ens min lärarlegitimation, och ibland vill jag inte ens ta den för jag tänker: ett år till som lärare, pallar jag det?

Det är helt okej att fundera på vad elefant, sågverk och gris har gemensamt. Exakt så här känner jag mig. En elefant som stampar på mitt huvud. Ett sågverk i halsen. Svettas som en gris och känner mig grisig i kroppen. Men förutom det är jag grymt uttråkad. Men för sjuk för att jobba men för uttråkad för att palla en dag till hemma. Ganska motsägelsefullt. Älskar svtplay och tv4play sånna här dagar, och jag får hålla tillbaka mig själv från att anmäla mig till allehanda underhållningsprogram. Käre tid.

Skämten haglade om det ironiska i om Erik Saade skulle få höga poäng, eller ve och fasa en tolva som skulle bekräfta Europas dåliga musiksmak. Tillslut kom den första tolvan, och det ironiska i Det är att Israel är en judisk stat som aldrig skulle få för sig att stödja något arabiskt. Synd för dem då att Saade är halvarab. Jag och Frida fröjdades åt detta.  


Tavlan som jag arbetade på hela helgen, är här typ 85 procent färdig. Jag började måla ute på fri hand med motivet framför mig, men eftersom regnguden inte riktigt samarbetade med mig så fick jag flytta in och arbeta efter fritt huvud och efter kameran. 

Je suis heureux et surpris de toutes ces personnes ont des talents cachés: la peinture, des signes, la photographie, le bicarbonate, la musique... Fantastic!
Mes amis, c'est tout! Mais il ya plus, ce n'était gue le début d'une tradition. Gud, vad jag längtar till frankrike. Frankrike någon i sommar?

Har ikväll legat i soffan och sträckläst Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman. Tycker alltid att hans efternamn låter som kjolar och skalman, vilket borde vara en bra grej. Han skriver enkelt och rakt precis som jag gillar det. Kanske för enkelt till och med. Tog fyra timmar att läsa boken inklusive två telefonsamtal, så visst är den en perfekt sommarbok på stranden..! I ärlighetens namn så blir jag mer sugen på att läsa Tomas Tranströmer efter Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött då jag återigen påminns om Tranströmers vackra språk. Fast boken är klart läsvärd. Och jag har den, kom och låna! Har tre böcker som ligger och väntar på mig nu. Ser framemot att fördjupa mig i deras värld.

Le week-end qu'il a longtemps rêvé de finalement ici. Elin, Ida, Lovisa, Frida, Lovisa och jag åkte på vår konstnärshelg på Nybo. Allting som är ljuvligt, kreativt och härligt ingick.

Min bror har födelsedag för nittonde gången. Gurran älskar att baka och laga mat, tror hans matregel är att så länge vitlök finns med blir maten god och att hans bakregel är ju sötare desto bättre. Därför fick han nästan bara massa bakgrejer. Och blåa glas, de blev han väldigt glad för. En liten designsnobb ryms i honom.
Jag älskar män som luktar gott, finns det något bättre? Så i present av mig fick han rådet att alltidalltidalltid lukta gott samt min bästa mansparfym som luktar sadelträ. Ah.


Överhuvudtaget, alla Armanis dofter är finfina. Min bästa tjejdoft är också Armani även om jag just nu kör med sommardofter av Marc Jacobs och.. Carolina Gynning. Ibland blir man förvånad. Dofter är så viktigt, avgörande. Jag älskar ting som luktar gott, man blir berusad nästan. Jag minns när en killkompis glömde sin tröja hos mig, och han luktar gott. Jag fick hindra mig från att gå och sniffa på hans tröja. En annan kille som luktar supergott var på hemmafest hos mig. Hans halsduk luktade namnam vilket upptäcktes när några tjejer skulle gå hem. Sen visste alla att han luktade gott och han blev uppsniffad av alla flickor. Så kan det gå.  

När jag berättade för min kollega om min och AS champagnefrukost innan gudstjänsten i söndags sa hon "en sån kyrka skulle jag kunna gå till". Hon kanske inte menade det på riktigt, men tänk om hon menade det på riktigt? Måste dock poängtera att jag verkligen anser att kyrkan ska vara en alkoholfrizon i omsorg för de människor som kämpar med spriten. Inte för alkoholen i sig. Därför låg systemkassen väl gömd i min väska under gudstjänsten och inte spetsade jag jordgubbssaften med den heller. Hyckleri kanske?  

I lördags drog jag, Fanny och Frida till popindiefestivalen Popadelica i Huskvarna. Det var verkligen inte första gången jag var där, snarare har jag i princip vart där varje år sen starten, men sicken kvalité det var rakt över i år! Antagligen bästa festivalen hitttills! Tipptopp och jag är glad att jag inte ansåg mig vara för gammal eller förbi popindiefestivalen. Mitt hjärta dog iaf många gånger av alla små popprinsar och popprinsessor.  






Veronica Maggio öste järnet. Vi med!  


En främling raggade på Frida, fast vänta lite.. Bakom solglasögonen avslöjar sig min klasskamrat i nio år. Intressant sånt där. Sen var världens bästa konsert med FM Belfast, Livegudar som strippar. Och lite Adam-Ray. 

Igår pratade jag och Sara om detta: Guds tilltal och hur man önskade att det kunde ske ofta och tydligt när det istället händer typ aldrig. Vi kom fram till att det säkert visst händer då vi är övertygade om att vi används av Gud på obestämt vis, men det skulle kännas så skönt att få bekräftelse på det. Här kommer en liten lustig historia. Eller två.

Imorse klockan 08.10 fick jag en stark inre förmaning som sa "Linnea, gå ut och parkera om bilen nu, det är bråttom." Jag var lat och tänkte att om jag har klarat mig från parkeringsböter tidigare så gör jag väl det idag också, det är ju inte så att jag inte kommer åka till jobbet om en halvtimme. 08.45 kommer jag ut till bilen och på långt håll ser jag något fult gult på bilfönstret. En parkeringsbot stämplad 08.25. Det kostar 800 spänn att inte lyssna på din inre röst som jag är övertygad om är Guds röst.

Eller som på ett av mina favoritmuseum, Fotografiska. Jag ville verkligen träffa en person. På Fotografiska fick jag en stark förmaning att personen skulle vara där. Helt befängd tanke som jag struntade i att undersöka. Detta slutade ledsamt nog med att jag inte träffade personen som jag efteråt fick veta att han faktiskt var där.

Det är sjukt sånt här och det är läskigt att kalla det Guds röst, men är det inte läskigare att kalla det nånting annat? Det känns fint att tro att det är Gud.