primusinterpares

För dig som undrar vad som händer våren 2012 kunde jag ha svarat samma sak som hände våren 2007 fast mer avancerat. Fantastiskt! Det är ingen hemlighet att jag älskar läsa konstvetenskap och lära mig mer om konstens historia, och ju mer jag lär mig desto mer förundrad blir jag. Få ting i världen är lika trollbundande. Jag vill lära mig mer, mer, mer! 


Fast nä. Trots konstens trollbundenhet fortsätter livet sin knäppa gång. Tror minsann någon är lite loco. Mer en annan dag när ting är påskrivna.

Jag sitter här och funderar. Vi har så mycket drömmar, jag och Gud. Hur vet man vad som är ens egna vilja och vad som är Guds? Det kan vara bra att ta en paus i livet och få tid att liksom känna efter.. Känna vad vill Jag? Vad vill Jag nu och vad vill Jag sen? Hur vill Jag att mitt liv ska bli?
Det är vansiningt lätt att tappa bort sig och ens drömmar i virrvarvet av alla andras drömmar. Jag jämför det med när man växte upp på högstadiet och gymnasiet. Alla skulle vara värst på allting. Man skulle höras mest, synas mest, verka mest normal eller verka mest konstig. Vara mest andlig eller mest deprimerad. Att verka mest som sig själv det var det ingen som kom på att man kunde vara eller att det kunde vara tillräckligt bra.

Just idag går tankarna mycket kring de omogna och knepiga bönegrupper jag var med i då. Om jag hade kunnat få besök av mig själv då skulle jag säga "spring härifrån och hämta en bibel och slå dessa okunniga personer i huvudet, läs sen dessa ord för dem!" eller alternativt "gå och spela tennis, hoppa inte av volleybollen, måla! Skit i bönegruppen." Sen skulle jag avsluta med "Gud är härlig. Inte farlig, inte dum, inte dömande och inte prestationskrävande. Han ser de som ropar, viftar, sjunger, och överdriver lika mycket som de som väljer att inte göra det. Det är ditt val, allt han vill är att lära känna dig. Och han vet OM du är en vift-person eller inte, så du behöver inte låtsas." (Sen skulle jag skratta brutalt). Det är så mycket från den tiden som hinner förstöra en. Jag känner fortfarande stor oro och obehag för bönegrupper, den lilla församlingsgruppen. Som tur är har människan överlevnadsinstinkter och vet hur man kan gå vidare från det.

Idag går jag alphakurs. Alpha är med skräckblandad förtjusning fantastiskt! Det finns en kvinna i min grupp som är helt amazing. Okej, det finns två. Krutkvinnan och så stockholmskvinnan som liksom talar till min själ, till mina erfarenheter, nästan som honung. 
Idag hade vi heldag med samtal om den helige anden. Aldrig har jag känt dennes närvaro så övergripande och välsignande i ett rum samtidigt som det samtalas om den, lika mycket som idag. Det kändes ärligt och sårbart. Många kristna kan acceptera Gud och Jesus men det heliga anden är svårare att förstå. Många har obehagliga upplevelser med sig sen ungdomen om att andedöpt är du bara när du pratar i tungor. Utan det är du inte en riktig kristen, då har du inte kontakt med andevärlden. Andra tror att helig ande är typ holy ghost, alltså ett slags spöke och spöken som tar över kroppen verkar ju skitläskigt (och mer som demoner enligt mig). Många har bilden av helig ande som något okontrollerbart som gör att du tappar kontrollen, börjar skrika och hoppa runt, faller ner till marken, skakar, ja lite extrem karismatisk andlighets-varning. Det är ingen som har berättat för dem att helig ande är spotlighten som lyser på Gud. Som berör. Som är i vardagen. En i min grupp beskrev helig ande som värmen från solen, som får dig att må bra och som ger dig skrattattacker. Aldrig tidigare har någon i min närhet vågat prata om helig ande på ett lika tydligt och klart sätt som idag. Det är som att den helige ande som jag under många år har fått kämpa för att lära känna och acceptera äntligen fick sin sjukjournal. 

FATTA vad folk med stor okunnighet, stor oödmjukhet, stor nonchalans förstör för andra och deras andlighet. Men det är bara 2 av 10 som är sådana, max, vilket gör mig ännu mer irriterad i och för sig. Jag hade behövt fler stockholmshonungskvinnor i min ungdom. Inte folk som sa till mig hur jag borde vara eller hur man bör göra. Honungsstockholmskvinnan säger till mig att jag duger precis som jag är, fast hon sa det inte så. Nä, hon lyssnade och sen kom hon med sina erfarenheter och hon var inte rädd för att delge sin erfarenhet. Sen sa andra i Alphagruppen sina åsikter. Några grät och några skrattade. Vissa var förbannade och andra kloka. Allting det är okej. Fine. Mer förståelse till och för folket är det som krävs.
 
Så jag tar en paus nu. För jag måste hinna känna efter och låta mig ledas. Förstå mig själv och förstå Gud. Om jag fortsätter springa på så kommer jag springa ifrån både mig själv och Gud.

En väldigt, väldigt fin trio tog examen igår: Cecilia som jag skrev C-uppsats med, Fredsfrida som jag löste fredsfrågor i Israel/Palestina med och Ida (på bilden) som jag bodde med.

Att ha tre av något. Kan det finnas en bättre kombination? När jag var yngre hade jag tre tjejkompisar. På gymnasiet hade jag mina tre pojkar. Ibland tänker jag att jag tillhör olika de tre musketörerna-konstellationer. Jag och mina syskon är tre. Jag har bra grannar på nummer tre. Jag bor på tredje våningen. Jag är född den tredje. Fadern, sonen och den helige anden. Tre stora världsreligioner. Tredje gången gillt liksom! Tre rätt på triss! Fast just nu byter jag lätt ut trissvinsten mot att istället vara omgiven av tre fantastiska gossar som gör att ens hjärta liksom myser och pöser över av lycka. Triss på samma ställe och samma tid, mumma för själen! Och jag tänker suga på lyckakaramellen, och det är jag i alla fall bra på: att ta ut glädjen när den väl uppenbarar sig och bara njuta obegränsat för allt gott tar slut, tillslut. Och när lyckan slår rot i hjärtat så ger det liv i hela kroppen. Man fattar inte varifrån det kommer men det knoppar till och bara britserar i en lovsång.

Läsvärd artikel http://www.dn.se/livsstil/halsa/jag-kande-att-jag-skot-livet-framfor-mig

Fredsfrida hade 1987-tals-fest i lördags. Himla glatt och himla ledsamt. Frida tar examen (tjohej!), hon fyller år (hurra!), hon flyttar (alltså.. nä). Alla var så fina, färgglada och tjäcka i sinnet! Galet roligt och dansen.. ja dansen! 

VAD VAR DET SENASTE DU SA: Hejdå!
TILL VEM DÅ: Linnea.
VAD BEHÖVER DU MEST JUST NU: Mod och is i magen.
VAD HAR DU PÅ DIG IDAG: Svart kortklänning, midnattsblå oversizekofta, silveraccesoarer.
VAD HAR DU GJORT IDAG: Jobbat, träffat Frida, sprungit med Linnea. 
NÄR FICK DU SENAST EN PRESENT: Förrförra lördagen. Jag gav mig själv en parfym: Saabe.
DIN STÖRSTA TALANG: Jag är godhjärtad. Duktig på att se kreativa lösningar för olika behov.
VAD HAR DU PÅ VÄGGARNA: Hyllor, tavlor och färg.
ÄR DU SVÅRFLÖRTAD: Ja, jag fattar aldrig. Typ.  
HAR DU NÅGON ANNANS GREJER HOS DIG: Ja.
ÅRETS HÄNDELSE: För enkelt. USA såklart!
SENASTE LÅT DU HÖRDE: Horoskop av Jonatan Johansson.
VEM VET MEST OM DIG: mamma/Linnea/Ida.
VAD HAR DU I DITT FÖNSTER: Lampa, ljus, burkar och växter.
VAD GÖR DU PÅ FREDAG: Jobbar? Åker sedan upp till familjen för att fira jul och ALLA är i Sverige. Bra grej.
NÄR GJORDE DU BORT DIG SENAST: säger för mycket rakt och ärligt ibland. Typ igår på en arbetsintervju. 
MINNS DU DIN FÖRSTA STORA KÄRLEK: Ja. Är det någon som har glömt sin? 
VAD HETER/SKA DINA BARN HETA: Bo. 
HUR MÅNGA TIMMAR HAR DU SOVIT INATT: 6,5.
HUR MÅNGA KUDDAR HAR DU I DIN SÄNG: Två.
VEM DRÖMDE DU OM SENAST: Minns inte. Sedan jag började jobba har jag slutat minnas vad jag drömmer, vilket är väldigt tråkigt eftersom jag alltid har drömt intensivt och färgglatt. Men antagligen drömmer jag ganska roliga och bra saker eftersom jag kommenterar dem i sömnen. 
VEM PRATADE DU I TELEFON MED SENAST: Frida.
VEM VAR DU KÄR I SENAST: Hm. Ska jag svara något tråkigt i stil med att jag blir kär i mina elever hela tiden?
FAVORITFILM: Stolthet och fördom! Sen gillar jag verkligen De älskande, och Tillsammans är man mindre ensam. 
DAGENS ÅNGEST: Folk som jobbar i skolans värld men absolut inte borde det. 
NÄR VAR DU SENAST ÖVERLYCKLIG? Brukar bli stunden när jag går och lägger mig. Då överfalls jag av en lycklig känsla av nöjdhet. Att vara helt och fullet nöjd är tyvärr inte min grej, så nöjd=överlycklig.
VAR VILL DU VARA NU: Stockholm, i solen, i ett vattenfall eller i min säng. 
VAD LÄNGTAR DU EFTER: Pekande händer, eldskrift och Guds tilltal. Överraskningar och livet!

Några dagar innan jag blev tjugosex infann sig sista sista chansen till att ha ett franskt temakalas. Efter tjugosex känns franska teman lite larvigt. Nu är jag tjugosex år och 12 dagar. Många fina personer ärade mig med att närvara på den franska aftonen där det serverades croissanter, macaroner, baugetter, ost, två sorters fransk chokladkaka, fransk päronkaka och massa frukt och röda vin. 


Gav mig en rejäl födelsedagspresent, men den presenten redovisas en annan gång. Men ojboy vad jag förtjänade den presenten!

Om det bara vore för en fråga som skulle avgöra allt skulle jag springa och rösta på vänstern i nästa val. Frågan om minskad arbetstidsvecka. Ju mer jag tänker på det inser jag att mitt liv inte fungerar när jag lägger på tok för mycket tid på jobb och alldeles för lite tid på sådant som jag älskar. Det bästa vore att ha ett jobb som jag älskar och som täcker in alla områden som jag älskar. Och då har jag inte världens sämsta jobb. Att jobba med barn är fantastiskt. Problemet är att det finns flera saker som är fantastiska, typ att inte jobba heltid och ha tid över till sådant som jag älskar. För att klara av dessa problem planerar jag mina yrkeskriser och de kommer vara relaterade till mina livskriser á 30 år och 40 år. Nånstans emellan där dök en ny plan upp i helgen, och kanske är det den mest fantastiska yrkesplanen. För att fixa den krävs: en händig och försörjande man. Cash. Engagemang. Motivation. Kreativitet. Det rätta stället. Stadströtthet. Oavsett kris och yrkesplan så ser jag på framtiden med förtjusning, men fy vad fly förbannad jag kommer bli om jag en dag vaknar upp och inser att mina drömmar försvann i en fisljum filsörja. Må det icke ske.

Hamnade i samtal med en ny vän i veckan. Mitt i allt påminde han mig om ting. Idag åkte jag till världens avkrok även kallad Tidaholm för att hälsa på de mer gamla vännerna Per och Maria. De är fina och roliga och jag mår bra av att umgås med dem. Vänner som har vart med ett tag och fortsätter hålla fast är jag inte bortskämd med. Mest för att jag är så himla dålig på att hålla kontakten med dem. Ju mer jag saknar någon desto jobbigare att hålla kontakten för då påminns man bara om hur mycket man saknar personen. Dålig ekvation, jag vet. Men mitt i saknaden kan livet överraska en och vännerna kommer tillbaka på otippade sätt i ens liv. Eller så gör de inte det och då får man bara acceptera det. Hjärtat har rum för de som du vill ska ha rum där (och andra). Per och Maria har finrum i mitt hjärta. Likaså håller den nya vännen på att flytta in, ja lägenhetsnyckeln är given. Flickorna nedan kan man tro att jag känt sen jag var fjortis (så fel!) och de har har flashiga etagelägenheter i hjärtats hus. Det är ju fantastiskt hur ens hjärtats hus kan behöva expandera.

Det finns ett ämne som jag brinner för mer än alla andra i skolans världen: Bilden! Jag är mycket duktig på att undervisa i mitt ämne men ibland blir till och med jag imponerad av mig själv. Idag var min kollega sjuk så jag fick ta båda halvklasserna, Mina kollegor föreslog att vi skulle ställa in lektionen men varför ska man gå miste om det bästa i skolan bara för att någon är sjuk? Så jag fick ta allihopa! Jag trängde in alla elever i ateljén, gjorde extremt tydliga instruktioner, sen var det bara att köra! Och jag älskar det! Jag älskar att få säga "abstrakt, expressionistiskt, kubistiskt måleri" och eleverna har ingen aning om vad det betyder men är nyfikna på att få förstå vad det innebär. Sen ska de välja ram till sin ritaochrivasönder-teckning, de utgår ofta från sin favoritfärg men sen uppmuntrar jag dem att ta med sig ett teckningsprov för att kolla färgerna mot olika färger och så upptäcker de ofta att en annan färg stärker teckningen. När de inser detta känner jag mig så himla stolt. Sen sätter de upp den klara konsten på konstväggen och de får berätta vilka konstverk de uppskattar samt sätta titel på sitt eget verk. Mina elever går bara i tvåan. Åh. Detta är nog det bästa med hela pedagogskolvärlden.  

Det verkar vara den ständiga reprisen och mantrat i min hjärna just nu.


Det gör hjärtat besvärat och besvärade hjärtan är besvärliga att ha.
Om det vore en person vore det väl ingenting, så man kan väl säga att hjärtat mitt är lite mindre helt och lite mer krossat nu. Men det är väl det fina med hjärtat, det kan krossas. Hjärnan kan man ju bara överhetta.  

Det är mycket som ska fixas inför detdär som sker om mindre än fyra veckor.