primusinterpares

Min käre lärare Klas säger att Jag har Öga för form och färg.
Mina kära klasskamrater (tillika konkurrenter) säger att mina bilder alltid blir bra. Att de jag gör idag är bra. Att jag är fin i håret. Att jag alltid har så fina klänningar.
Min käre alierade klasskamrat estetemilia blir inspirerad av mig och gör en bild av mig trots att jag inte är henne musa eller pose idag.

Det bästa är att jag tycker själv att mina bilder blir bra. Vi tecknade kroppar. Det svåraste man kan teckna är ansikten och kroppar. Fatta att Jag är Bra.

Jag har sjungit gospel konstant i helgen. Det är härligt att sjunga och gunga! Glädje, gemenskap, Gud. Det är också allt jag har att säga. Mår mest illa nu.

Den som anser att helgerna innebär ledig tid skulle jag gärna vilja prata med. Ledig tid, hmf det låter nästan som en skymf i mina öron. Hela helgen har vart fullproppad. Och jag har så mycket på mitt hjärta som jag borde berätta för er, för jag har fått höra och varit med om skrämmande och hoppfulla saker. För det första höll min pastor en fantastisk predikan idag (gå in på fjällstuge-länken jämte och se om den finns upplagd där). Det är smått sensationellt att det blir det som jag nämner först. Att jag nämner den enda lediga stund på min helg först. Speciellt när jag faktiskt borde berätta om den första kursdagen av mitt fredsprojekt som var igår.

För varje timma som gått sen dess inser jag hur intressant projektet är och kommer bli. Det växer inom mig konstant. Jag kan inte sätta ord på det, men några allmänna funderingar har fastnat i mitt huvud, och dessa är tankar om mognad och mobbning. Den stora skillnaden i mognad av att vara 18 år-21 år, jämfört med 24 år-22 år. I en viss ålder är allting väldigt svartvitt, klyschigt, enkelt och självklart. Moralistbarn har jag också vart en gång i tiden. Numera är jag en sådan vuxen som vet bättre och mer, för jag har mer livserfarenhet.. ja jag har blivit en sån som jag aldrig ville bli, tragiskt men sant och faktiskt skönt. Denna tunga erfarenhet gjorde att jag irrriterade mig mycket på vissa av de yngre i diskussioner, men som den vuxna person jag är valde jag mina krig. Se! Typiskt vuxet.. Ett av resonemangen som framfördes av en liten var att mobbning är ett västligt fenomen, och att detta i princip inte finns i andra kulturer. Fel säger jag, men intressant tanke om man utvecklar den vidare. Såpass intressant att jag funderar på om det borde undersökas ytterligare. 
Ack, hela dagen var så intressant; Konflikthanteringen, ickevåld, resolution 1325, och framförallt Palestina/Israel. Man blir trött av sådant, och kvällen avslutades med att jag och framförallt min väska blev nedsprutade i öl av en musikelev på den kristna skolan svf med misstänkt alkoholförbud. Pojken/mannen ifråga skämdes som en hund medans jag och konfliktfrida vred oss i skratt kombinerat av trötthet.
Jag behöver perspektiv på allt. Jag behöver hitta orden inom mig på vad jag har vart med om.
      
Idag har jag hängt med julle, frida, emmy, hanne, sara och karin. I tre omgångar. Plus kyrkan med 2-300 personer..! Så nu är jag trött på folk men rädd för att bli ensam imorn. Jag har så mycket tankar inom mig. Så få ord. Men sådan känsla av tacksamhet. Trots allt. Världen är inte vacker överallt. Men i dunkehalla är det vackert.

Det där med nöjdhet är märkligt. Det där med glädje är märkligt. Det där med alla möjligheter är märkligt. Det där med frihetskänsla är märkligt. Det där med längtan är märkligt. 
Det här med skam är märkligt. Det här med uttråkan är märkligt. Det här med trötthet är märkligt. Det här med ångest är märkligt. Det här med saknad är märkligt.
Då är det bra med solarier, mammor, feel-good-filmer, födelsedagar i november, motion, te, filt, saker att se fram emot, jobb, ljus, vitaminer, apelsiner, och ja blommor. Men allra helst skulle jag vilja försvinna i en kokong och gå i ide, och sova mig igenom hösten varm och lugn. Men det är inte helt fel att bygga sig en filtkoja i soffan och begrava sig framför program som top model, one tree hill, ensam mamma söker, greys anatomy eller hollywoodfruar. Inte fel alls egentligen.  
Och tills vidare hänvisar jag till www.ingetknussel.blogg.se inlägg om två världar och fördomar. Intressant läsning, fast Hanne, jag vet fortfarande inte vad jag tänker och tycker om det. Det är väl så det ska vara.