primusinterpares

Igår pratade jag och Sara om detta: Guds tilltal och hur man önskade att det kunde ske ofta och tydligt när det istället händer typ aldrig. Vi kom fram till att det säkert visst händer då vi är övertygade om att vi används av Gud på obestämt vis, men det skulle kännas så skönt att få bekräftelse på det. Här kommer en liten lustig historia. Eller två.

Imorse klockan 08.10 fick jag en stark inre förmaning som sa "Linnea, gå ut och parkera om bilen nu, det är bråttom." Jag var lat och tänkte att om jag har klarat mig från parkeringsböter tidigare så gör jag väl det idag också, det är ju inte så att jag inte kommer åka till jobbet om en halvtimme. 08.45 kommer jag ut till bilen och på långt håll ser jag något fult gult på bilfönstret. En parkeringsbot stämplad 08.25. Det kostar 800 spänn att inte lyssna på din inre röst som jag är övertygad om är Guds röst.

Eller som på ett av mina favoritmuseum, Fotografiska. Jag ville verkligen träffa en person. På Fotografiska fick jag en stark förmaning att personen skulle vara där. Helt befängd tanke som jag struntade i att undersöka. Detta slutade ledsamt nog med att jag inte träffade personen som jag efteråt fick veta att han faktiskt var där.

Det är sjukt sånt här och det är läskigt att kalla det Guds röst, men är det inte läskigare att kalla det nånting annat? Det känns fint att tro att det är Gud.