primusinterpares

Om det bara vore för en fråga som skulle avgöra allt skulle jag springa och rösta på vänstern i nästa val. Frågan om minskad arbetstidsvecka. Ju mer jag tänker på det inser jag att mitt liv inte fungerar när jag lägger på tok för mycket tid på jobb och alldeles för lite tid på sådant som jag älskar. Det bästa vore att ha ett jobb som jag älskar och som täcker in alla områden som jag älskar. Och då har jag inte världens sämsta jobb. Att jobba med barn är fantastiskt. Problemet är att det finns flera saker som är fantastiska, typ att inte jobba heltid och ha tid över till sådant som jag älskar. För att klara av dessa problem planerar jag mina yrkeskriser och de kommer vara relaterade till mina livskriser á 30 år och 40 år. Nånstans emellan där dök en ny plan upp i helgen, och kanske är det den mest fantastiska yrkesplanen. För att fixa den krävs: en händig och försörjande man. Cash. Engagemang. Motivation. Kreativitet. Det rätta stället. Stadströtthet. Oavsett kris och yrkesplan så ser jag på framtiden med förtjusning, men fy vad fly förbannad jag kommer bli om jag en dag vaknar upp och inser att mina drömmar försvann i en fisljum filsörja. Må det icke ske.