primusinterpares

Igår när jag vaknade var himlen grå, fast sen när jag tittade närmre så var den blå. Regnet som föll var vatten från himlen. Idag när jag vaknade och kollade ut så var himlen grå. Jag testade att titta lite närmre men den fortsatte vara grå, och regnet det bara öste ner. Men idag kunde jag inte låta avståndet hindra mig från att ta mig till huskvarna. För mitt sinnestillstånds bästa behövde jag ta mig dit och dricka kaffe. Dricka kaffe och gnälla på män och deras ruskiga fördelar. Deras pondus, deras lön, att de alltid är förstahands valet -oavsett vad. Att kvinnor alltid måste bevisa, alltid måste vara dubbelt så bra och dubbelt så effektiva. Att kvinnor måste jobba sig till pondus och respekt, medans mannen får det så fort han stiger in över tröskeln. Detta Är Orättvist mina damer och herrar! Vissa dagar känner man sig som en powerkvinna och vet att den orättvisan ska banne mig inte få mula mig i ansiktet, men idag säger jag bara fyyy. Efter en regnig huskvarnatur (regnet hör liksom till huskvarnabesök), stod jag inför ett stort dilemma: konst eller scout?
Jag valde rätt och gick och byggde pepparkakshus med underbart fina och extremt energiska scouter. De vände min dag från grått regn till dagen då det regnade ett mysigt och svalkande regn. Det bästa av allt var att det var en scout där som inte hade vart på scout på tre år. Han återvände som den förlorade sonen, möjligtvis tillfälligt men likväl. Han hade kul och mitt hjärta blev glad. 
Kanske var det alltså bara denna dagen som gick i grått? Kanske behöver jag inte analysera sönder mig, för att i analysens köldvatten analysera fram en höstdepression. Bara för att förtydliga: Jag har INTE en höstdepression, men om man någon gång har haft en, så är det lätt att börja leta efter sådana tecken, typ "Oh no jag har ont i lillfingret, tänk om jag har brutit handleden..?". Då vill man ju stödja upp finger och handled och göra ett krispaket, men grejen är att krispaketet kanske inte behövs. Jag behöver inte ett krispaket. Däremot skulle jag behöva en spågumma eller en stadig hand som säger "Gör si, gör så!". Jag skulle även behöva en jaccuzi. Och en hel ryggsäck. Och någon som tvättar åt mig och säger "Hej älskling, jag har lagat mat åt dig." Men dessa ting skulle nog världen bli fullkomlig. Fullkomligheten känns inte extremt avlägsen, och hyfsat hanterbar.