Livet ler
Jag kanske inte förtjänar att sitta här nöjd, men det känns som om livet ler åt mig. Jag tänker fortsätta pressa ur så mycket nöjdhet det går av nuet. För även nöjdhet tar slut, lika säkert som att sommaren övergår till höst och att plugget tar vid i samma veva. Lika säkert som att terminens aktiviteter startar, och lika säkert som att jag blir stressad vid tanken på det. Men i nöjdhetens flow så ser jag mer möjligheter än svårigheter i vad jag ska få möta. Det är spännande att leva vänner!
Fast det är inte sant att jag inte förtjänar att vara nöjd. Jag förtjänar det. Och det har tagit tid. Många, många år. Och kanske är det egocentriskt och självprofetiskt, för jag är så ung och liten och naiv och ombytlig och framförallt... ung, att tro att jag har lösningen till hur man blir nöjd och tillfreds med livet i mångt och mycket. Men här kommer lösningen ändå!! Jag tror det handlar om att rensa bland energierna som man omger sig med. Det må låta new-age-flummigt eller väldigt kärleksfullt, men jag bryr mig inte för vem är det som sitter här nöjd? Om du rensar bland dem kan nya, bättre, energier komma till. Du behöver inte negativa energier. Varför ska jag umgås med Denise om hon bara ger negativ energi? Då spelar det ärligt talat ingen roll om vi har vart barndomsvänner länge, om jag behöver henne eller om hon behöver mig. Bort, bort, bort och snart har något bättre kommit till mig, jag mår bättre och blir just nöjd. Nu ska jag lägga mig och läsa en deckare. Jag läser av princip inga deckare.
