primusinterpares

Det är väldigt intressant att träffa sin gamla klass från lågstadiet-högstadiet. Vissa av dessa människor har jag inte träffat sen vi slutade nian. Det intressanta består i hur folk förändras respektive inte förändras. Vissa mognar, smalnar av, blir ödmjuka och liksom blir tillfreds med sig själva. Andra fortsätter som de alltid har varit, och sen är det inte mer med det (eller dem om man vill vara rå). Den som överraskade mig mest positivt var faktiskt han som hade köpt min farbrors hus! Han var supertrevlig och... hjärtlig liksom. Jag tror han tyckte att det var kul att prata med mig om deras boende eftersom jag har koll på hur huset ser ut. Dessutom är han nybliven farsa så jag fick massa föräldraråd haha! 
Nä men det är märkligt, det kändes väldigt... naturligt att träffa klassen. Det är alltid denna klass som jag kommer att se som Min Klass. Alla var trevliga, vissa övertrevliga på grund av alkoholens verkan. Det var mycket roande att se vad den gjorde med mina gamla klasskamrater. Hur någon hängde lite för nära en, eller pratade i ens ansikte, uppenbara nattragg, släppa-alla-spärrar-effekten, eller hur vissa inte nöjde sig med bara en hejdåkram. Men samtidigt är det synd, för vissa borde verkligen inte behöva dricka så mycket. De är bra som de är. Det är de sannerligen! Alla har en fin plats i mitt hjärta. Det känns inte alls jobbigt att bli inbjuden på fler återträffar. 

Kontenta; Klassåterträffen var trevlig och ja ibland var den till och med rolig!