Resfeber
Nu är det två dagar kvar tills årets resa går av stapeln. Tio dagar i Israel/Palestina väntar. Jag försöker att inte tänka på vad som kommer att möta mig för 1) jag har allvarligt talat ingen aning om vad som kommer att möta mig. Det enda jag vet är att jag kommer få möta på en värld och komma nära en kultur på ett sätt som inte så många andra får göra. 2) många andra har åsikter om vad som kommer att möta mig, och hur detta kommer påverka mig. Flera säger att när jag väl kommer hem efter resan så kommer jag inte vara samma människa som åkte. Vi snackar alltså stora förändringar, drastiska och livsavgörande. Tänk om det inte blir så, eller tänk om det blir så..! Alltså kan jag inte och bör jag inte ha några speciella förväntningar. Jag bör åka iväg med ett öppet sinne och vara beredd på att jag kommer ha fantastiska och skitjobbiga stunder framför mig. Men naturligtvis har jag förväntningar, något annat vore bara dumt att förneka.
Men, det är på grund av detta som jag inte snackar så mycket om min resa. Jag snackar hellre fest eller att jag klarade dagens tenta (JA! Den påminde om att göra körkortsteoriprovet, läskigt), för de är hyfsat hanterbara och kontrollerbara. Där vet jag vad jag kan förvänta mig.
När jag tänker på resan tänker jag på språkkunskaper, tullen, hönsgård, väder, på vad jag ska packa och på tidningsintervjun imorn. De är det enda konkreta. Men jag har resfeber. Febern nådde sin topp i söndags, men då var det så mycket nerver inblandade från alla möjliga håll att allt blev en enda stor extremnerv. Det är på sätt och vis sorgligt att åka iväg, för det känns som om jag tar adjö till folk. Igår var det farväl till sara och syster, idag elin, imorn frida och karin, nästsist ida och sist familjen. Jag har flera telefonsamtal som jag hade viljat ringa innan avfärd, men jag kommer ju tillbaka. Det är ju ändå så. Men innan dess har jag en klimatkonferens att förbereda, en mobillista att skriva, packning att fixa, en kyl att rensa ut, diska, en intervju att hinna till, skola, yoga, klättra med scout, läsa 300s som tydligen var obligatoriska innan resan, skicka iväg brottsregister och jobbmail, samt sova. Jag behöver sova. Klockan ringer halv sex imorn.
Men, det är på grund av detta som jag inte snackar så mycket om min resa. Jag snackar hellre fest eller att jag klarade dagens tenta (JA! Den påminde om att göra körkortsteoriprovet, läskigt), för de är hyfsat hanterbara och kontrollerbara. Där vet jag vad jag kan förvänta mig.
När jag tänker på resan tänker jag på språkkunskaper, tullen, hönsgård, väder, på vad jag ska packa och på tidningsintervjun imorn. De är det enda konkreta. Men jag har resfeber. Febern nådde sin topp i söndags, men då var det så mycket nerver inblandade från alla möjliga håll att allt blev en enda stor extremnerv. Det är på sätt och vis sorgligt att åka iväg, för det känns som om jag tar adjö till folk. Igår var det farväl till sara och syster, idag elin, imorn frida och karin, nästsist ida och sist familjen. Jag har flera telefonsamtal som jag hade viljat ringa innan avfärd, men jag kommer ju tillbaka. Det är ju ändå så. Men innan dess har jag en klimatkonferens att förbereda, en mobillista att skriva, packning att fixa, en kyl att rensa ut, diska, en intervju att hinna till, skola, yoga, klättra med scout, läsa 300s som tydligen var obligatoriska innan resan, skicka iväg brottsregister och jobbmail, samt sova. Jag behöver sova. Klockan ringer halv sex imorn.
Kommentarer
Trackback
