primusinterpares

Vi började resan med att flyga från demokratiska Landvetter, mellanlanda i fortfarande demokratiska Wien, för att hamna i de egendomliga och extrema tullarna i Tel Aviv. En av mina resvänner har iransk påbrå och hamnade i isolerat förhörsrum i 7 timmar. I 7 jobbiga timmar utan mat och vatten, trött efter en flygtur på 6 timmar. Henne kollade de upp ordentligt och eftersom hon är politiskt aktiv så fanns det väl en hel del att gräva i. Vi andra hade inget val utan var tvungna att åka vidare mot Betlehem. Vi lämnade en ledare kvar på flygplatsen, men även hon var tvungen att åka därifrån några timmar senare, eftersom tullmilitären störde sig så mycket på henne och hennes frågor och krav på en demokratiskt behandling. Så där satt vår vän själv och kände sig ensam, medan vi andra anlände till Betlehem och kände oss som riktigt dåliga vänner. Vi visste inte om vår vän skulle få resa in i landet. Ledsna men med uppmaning att fokusera all vår positiva energi till Sanna, gick vi och la oss. Nästa morgon hade Sanna kommit till oss. 

Med sänkta axlar, kulturkrockar och förväntningar tog bacillerna över min kropp. De närmsta dagarna gick jag runt i ett förkylt töcken. Jag kände inte igen mig själv, och hur skulle då våra palestinska vänner reagera på mitt ickejag?

Under dessa dagar träffade vi en grupp på 8 palestinska tjejer på Wiam, ett studiecenter som har inriktat sig mer på kvinnor. Tillsammans hade vi workshops om kvinnor, styrka och rättvisa, resolution 1325, hedersmord och konflikter. Varje måltid fick vi hummos och tiotal andra tallrikar och pitabröd. Glöm inte vattenpiporna som var och en motsvarar 8 cigg. Vi gjorde utflykter till flyktingläger som har funnits där sedan 1948. Vi gick förbi många mintgröna dörrar. Vi såg tunnor på taken var vi än tittade. En av palestinernas få möjligheter till dricksvatten. Israel har nämligen dragit muren (2002) på så vis att de har isolerat palestinerna från vattenkällorna. Jag pratade med en man som sa att de i hans familj levde på så lite som 2 liter vatten varje vecka. Med ett så litet vattenintag borde de vara döda nu..

På den fjärde dagen började jag tillfriskna, och en anledning till det var det turkiska badet som vi besökte. Jag fullkomligt älskade att få ligga på det heta stengolvet och känna ångan ta sig in i kroppen och få svettas ut baciller.
I samma veva besökte vi universitetet i Nablus och där vi fick vi för första gången, på vad som kändes som en evighet, träffa män. Moderna män som faktiskt ville ha en förändring. Det och att vi besökte en "trygg" miljö hjälpte mitt tillfrisknande helt klart. Vet du att en tredjedel av alla kvinnor i palestinska äktenskap blir misshandlade? Våra palestinska vänner var chockade efter universitetsbesöket. De var chockad efter att vi hade kollat på en film om hedersmord.

Det är så lätt att komma som västerlänning och få våra liv och kulturer att verka perfekta. Man menar inte att trycka ner på den palestinska kulturen, men demokrati och jämställdhet är sådant som är självklarheter för oss och borde vara på fler platser. Därför vill man skaka om kvinnorna där nere, inte skaka dem ur sina slöjor, men skaka om dem så de inser att om det ska till en förändring där nere så hänger det på dem. Männen har inte klarat av det så bra hittills.

Något som chockade oss svenskar var alla infrastrukturshinder. För att ta oss till Nablus fick vi åka igenom många checkpoints. Nablus är som ett enormt ghetto, och det är ingen missbrukning av ordet. Jämte Wiam i Betlehem gick muren som hindrar vänner från att träffa sina vänner. Muren är minst 5 meter hög med taggtråd högst upp och med bevakande vakttorn överallt. Omänskligt är det. När vi skulle lämna Palestina för Jerusalem åkte vi igenom flera checkpoints för att tillslut ta oss in i den sista chockpointen. Det är dessa checkpoints som ni kan ha hört talas om. Det är dessa som gör att det kan ta 5 timmar för en palestinier att ta sig till jobbet. Vakterna sitter bakom tjockt glas, deras röster kommer genom ekande högtalare, galler efter galler, staket efter staket, allas väskor röntgas. Ohumant, kränkande och odemokratiskt är det.

Vet ni varför Israel inte tar över hela konfliktområdet? tro mig, de skulle kunna om de ville. Om de tog över allt skulle de även behöva ge medborgarskap till alla palestinier. Då skulle Israel inte länge vara en judisk stat utan ganska snart bli en arabisk. Segregation kallas det visst. Apartheid.

Det intressanta är att när man pratar med båda sidor av konflikten så vill alla bara ha fred! Men man vill inte leva med de andra. De ser inte hur det skulle kunna fungera. Känns känslan hopplöshet igen?

I Jerusalem hade vi äntligen några halvlediga dagar. Vilket behövdes då allt hade vart extremt intensivt dittills. Dessa dagar spenderades prutandes i gamla stan, plaskande och soldrypande i döda havet, strövade i Jerico, västländskttörstande på en pizzeria i moderna judiska stan, promenerande på olivberget, olagligt inne på muslimska kyrkogårdar, med stor vördnad och häpnad vid klagomuren, korsfärstelsekyrkan, alternativa korsfästelseplatsen (fint det), och det mest fantastiska och häftiga gav muslimska brödraskapet oss nämligen tillåtelse att gå in i al aqia-moskén och klippmoskén. Moskér där främst den första knappt tillåter kvinnor att ta sig in.
I Jerusalem bodde jag och Frida i ett långsmalt rum med minst 5 meter i höjd. I rummet, som höll på att repareras, gick vattenrör och varje natt vaknade man av att man trodde att det var en flodvåg där inne. Hela rummet dränktes i forsande vatten. Utanför låg baren som spelade musik till tre på natten. Halv sju satte kyrkoklockorna igång med en ickestillsam trudilutt. På detta hotell har Selma Lagerlöf skrivit sin utvandrarserie. Coolt va?

Efter Jerusalem bar våra vägar till Beitd'oren, ett israeliskt hippie/naket/yoga-ställe med råttor springande på taket. Isolerade på detta ställe en mil från medelhavet skulle vi överleva med nya (vad vi trodde) extremvänster israeliska vänner. Men innan vi kom dit mellanlandade vi i en israelisk trädgård där vi fick lägga oss i det gröna gräset, plocka apelsiner från träden och slänga toapapper i toastolen.
Med den israeliska gruppen var fokuset i workshopsen om konflikter, makt och militären. Vad bär upp militären? Varför vill man ha makt?
Vet du att alla skolor får tidningar utdelade till sig i propaganda syfte från staten? Vet du att det är vanligt med reklamer typ "min son är värd det bästa, därför får han dessa kakor när han kommer hem från militären" eller "är du också rädd för att det ska ringa någon mitt i natten eller att det ska knacka på dörren? dessa piller (typ alvedon) lättar din börda". De lever i en enda stor militäriskt sk demokrati där man ÄLSKAR sitt land. Man är stolt över att få tjäna sitt land. Men ändå, en undanskyffad siffra är att 50 procent varje år ansöker om att slippa göra militären. Militären varar i 3 år. Om du blir tvingad att göra militären, men ändå vägrar så blir du kallad varje år tills du fyller 40 år, och för varje gång du vägrar så åker du i fängelse några veckor.

En av dessa israeler kallade mig för rasist. Vi diskuterade vad nationalism innebar, och då kom vi in på rasism. Hon menade på att om man åker till ett land och suger ut landet på kunskap, hantverk, resurser så är man rasist. Då drog jag exemplet att om man äger förslagsvis H&M och beställer en order från Thailand, är man rasist då? Svaret blev ja. För mig är detta kapitalism. Så jag ställde motfrågan om det betyder att alla svenskar är smygrasister eftersom i princip alla har ett H&M-plagg från Bangladesh. Ja, vi är alla smygrasister. Nu vet ni. Det är hemskt sårande och kränkande att få höra något sådant. För mig är rasism ett så stort ord och betyder att jag talar illa/behandlar/nedvärderar ett folk. 

Men ändå. Intressant att vi kan göra så olika tolkningar. Och när jag satt med hon den israeliska tjejen så var det med en svensk också, och hon var också väldigt långt ifrån min ståndpunkt. Men de har fel så.. Det ger mig bara perspektiv på hur livet kan gå från dramatiskt svartvitt i en viss ålder, till färggladare gråskala i en annan ålder.

När vi skulle flyga från Tel Aviv hem till Sverige så måste jag säga att det sjukaste jag upplevt hände. Vi gick inte bara genom en säkerhetskontroll, nejnej, utan fyra. Kanske för att vi bedömdes som 'orena turister'. Kanske för att Israel är en sjuk demokrati. Varje kontroll skulle fråga ut oss. Röntga packning och oss. Gräva i packning. Förhöra oss.

Fick en sång tillägnad: Linnea slut, efter att jag hade sjungit ho-sanna, hej-sanna, sanna, sanna-ho.
Fick nytt smeknamn: Färgparasiten. Hemskt trevligt! 
Fick nya tankar. Erfarenheter. Perspektiv. Prioriteringar.
Du förstår att det har varit en extremt märklig resa. Intensiv, spännande, tröttsam, intressant, och rolig resa. Jag har säkert glömt massor av ting, men då får du väl fråga! Det jag är mest glad över när det gäller denna resa är att jag åkte med ett så vansinningt galet underbart gäng av kvinnor och flickor. Och jag skulle kunna skriva ett uppskattnings&tacktal till var och en av dem, men framförallt till Frida, Helga, Linnea, Sanna och vår resepedagog Gabriella.