primusinterpares

Man måste vara snäll mot sin mage annars protesterar den. Min mage har haft storslagen demonstration idag. Gick ändå på dagens föreläsningar men när livet väl traskade hemmåt ville jag i princip bara krypa eller lägga mig på gatan. Slutade med att jag begravde mig i soffan med elle och tyckte livet var för jäkligt. Efter ett antal tröstmåltider, oförvånansvärt mycket frukt och sedan efter ett tiominutersryck även kladdkaka, har man inte direkt förbättrat oddsen för att må bra! Så imorn kommer det väl bli en typisk tjejdag då det gäller att hålla igen. Efter frosseri kommer diet. Efter sol kommer regn. Efter soffa kommer vadå? För en kvart sedan funderade jag på att ta en joggingtur. Lite plåga på annan plåga brukar vara det bästa. Som tur var fick jag ingen respons.
 
I mitt allrum sjunger edith piaf, ljusen är tända, jag dricker te och jag befinner mig till sinnet i frankrike. Det är så långt jag kommer idag. Det är tröttsamt att tänka "Min tid kommer" för tänk om den inte gör det. En dag inser jag att min tid har varit. Att jag har vart i mitt frankrike hemma när jag vill vara i frankrike borta. Tur att jag kan roas av mina fransose-planer (dit drömmande etcentriska önsketänkade franska konstpersonen sökes), virknings- och stickningshelgen, och sen scoutledarhajken som har alla möjligheter att bli mycket rolig, om det inte vore för faktorn folket och plötsligt är risken för patt fall betydligt större. Jag är trött på scout. Inte på själva scoutidén. Funderar. När är det tid att gå vidare? Vår bästa tid är nu, eller hur var det? Borta bra men hemma bäst sägs det också. Det sägs allt för mycket i vår värld.