primusinterpares

Apropå vad jag skrev om ytlighet och att jag inte lever i världen där man uppmuntar ytligheten. Jag är bra på att tala emot mig själv. Så går det om man är principfast och har sina åsikter. Nu har jag självklart insett att jag lever i en oerhört ytlig värld.
När mina vänner och andra som inte är frikyrkliga ska beskriva frikyrkliga så brukar första adjektivet vara ytliga. Ytlig medvetenhet om kläder, frisyr, kroppshållning, utbildning, relationer. Min vän som jag tänker specifikt på nu kallar friyrkliga pompösa. Pompös hållning, pompös yta, pompöst värre! Jag tänker ju på en fet gubbe som är vd, typ karl-bertils jul pappan, som pompös. Frikykliga är ytliga, mycket är yta, men där i frikyrkan finns mycket mer djup och kärlek än jag kan finna någon annanstans i samhället. Varför man inte direkt-verbalt uppmuntrar yta kanske kan beror på att det är (allt för) självklart att man ska ta hand om sitt tempel, både utsidan och insidan. Och inte minst traditionens makt: Till kyrkan går man fin. Annars blir Gud arg! (och prästen och församlingen och mamma och pappa och hur ska jag hitta vänner och blivande man där annars??). Om jag pluggade till något annat där man behövde göra en socio/psyko-analys skulle det vara intressant att undersöka församlingsfolk och deras beteenden.
Sen är det hemskt att första ordet andra beskriver frikyrkliga med är ytliga. Så ska det inte va! 
Nu ska jag upp till stadsparken och ha egen pluggpickick. Myyyys!