Ytlighetens mecka
Efter att i tio dagar i rad fått höra från olika håll hur snygg jag är (i håret) vet jag inte längre hur jag kommer att reagera den dag då komplimangerna tar slut, och den dagen närmar sig drastiskt! Detta har fått mig att fundera på hur hollywodisar, kändisar och annat välbekant hunk-folk i vår värld måste ha det. Det är inte konstigt att de eftersträvar, på de mest bisarra vis, att bli snygg-snyggare-snyggast. De är antagligen konstant omgivna av assistenter, fans, papparatzos, agenter, familjemedlemmar som alternativt fjäskar, hyllar och uppmuntrar eller skäller ut dem. Tänker inte utveckla mina tankar men det är alltså inte speciellt otippat att de blir offer för diverse konstiga kroppsuppfattningar med extremt mycket eller lite träning, diet, ätstörningssjukdomar, plastikkirurgi, kemikalier, kilolager av smink, vilka alla i sin tur kan leda till olika beroende.
Lärdomen blir alltså att det inte är bra att få höra för mycket komplimanger! Komplimanger leder bara till ett överförfriskat ego och i sin tur krav. Säger hon, svensken, drabbad av jantelagen, som under dessa tio dagar har slitits mellan ödmjukhet och raka motsatsen, och faktiskt blivit mycket bättre på att ta emot denna sorts komplimanger. Jag menar tio dagar... det är sjukt (en röst inom mig ber att detta aldrig ska ta slut! Jag antar att jag inte lever i den världen där man uppmuntrar varandras ytligheter. Varför inte i iaf en lite lagom dos!?)
Ska strax gå och låna sex and the city-boxen. Hela. Lite frossa. Lite skrämsel.
Några som är skrämda till ångest är mina studiekamrater som tar examen till vår. Det känns skönt att deras ångest inte är min. De pratar jobbjobbjobb -Hur får man ett jobb?? Hur skriver man ett cv?? Är jag redo att undervisa i naturämnen som jag hatar även om det är enda möjligheten att få jobb?? Hur långt är jag redo att pendla?? Är jag redo att flytta?? DÅ kan det kännas helt okej att ha två långa år kvar i jönköping. För nä, jag sökte aldrig utlandsstudier. Om jag hade gjort det hade jag fått svar igår. Men tackvare utlandstudier kan jag ha möjlighet att åka till mexico i höst men jag vill hellre till israel/palestina men det är en helt annan historia.
Lärdomen blir alltså att det inte är bra att få höra för mycket komplimanger! Komplimanger leder bara till ett överförfriskat ego och i sin tur krav. Säger hon, svensken, drabbad av jantelagen, som under dessa tio dagar har slitits mellan ödmjukhet och raka motsatsen, och faktiskt blivit mycket bättre på att ta emot denna sorts komplimanger. Jag menar tio dagar... det är sjukt (en röst inom mig ber att detta aldrig ska ta slut! Jag antar att jag inte lever i den världen där man uppmuntrar varandras ytligheter. Varför inte i iaf en lite lagom dos!?)
Ska strax gå och låna sex and the city-boxen. Hela. Lite frossa. Lite skrämsel.
Några som är skrämda till ångest är mina studiekamrater som tar examen till vår. Det känns skönt att deras ångest inte är min. De pratar jobbjobbjobb -Hur får man ett jobb?? Hur skriver man ett cv?? Är jag redo att undervisa i naturämnen som jag hatar även om det är enda möjligheten att få jobb?? Hur långt är jag redo att pendla?? Är jag redo att flytta?? DÅ kan det kännas helt okej att ha två långa år kvar i jönköping. För nä, jag sökte aldrig utlandsstudier. Om jag hade gjort det hade jag fått svar igår. Men tackvare utlandstudier kan jag ha möjlighet att åka till mexico i höst men jag vill hellre till israel/palestina men det är en helt annan historia.
Kommentarer
Trackback
