primusinterpares

Scoutledarhajken i helgen blev faktiskt bra om vi bortser från den delen (de delarna..?) då jag agerade fjortis. Men igår och desto mer idag kom förklaringen, som ett brev på posten, utöver det vanliga brevet varje månad, så har jag åkt på en klassisk linnea-förkylning. Utöver ett svullet huvud, täppt näsa och en ond hals som kommer tappa rösten, får jag alltid ett extremt, och jag blir alltid lika förvånad, mans-behov! Jag fattar inte att jag fattade det när mans-pockandet började. Det finns inget tydligare sjuksymtom för mig. Och nu har jag liggat begravd i min soffa och kollat på sex and the city i några timmar. Är mansbehovet mindre?? Allt de säger i den serien är att mannen finns runt hörnet, så jag överväger att springa ner och ut och kolla runt hörnet. Sen kommer jag på att Gud nej, ingen skulle vilja ta i mig ens med tång nu. Dvs om jag inte hade en alldeles egen man som i princip inte hade något val. Så förkylningar är inte bara en fysisk press utan även psykisk. All den jag klarar mig själv / jag trivs bra själv / jag vill ändå inte ha en man nu bara ramlar samman av lite bakterier! Jag har gjort konstiga saker i sådana här tider förr. Jag ska avhålla mig från alla sociala möjligheter och lägga mig i soffan igen. Och äta något för det bör man ju. Tänk om min man kunde komma med lite soppa. Typ en Aidan-man. 

Och nu börjar jag nästan gråta. Läste igenom några mail där samtliga var så glada och tacksamma för hajken/gtj (vi hade scoutinvigningsgtj igår). SE! Labilt ostabil blir hon. Av baciller.