Alpha
Jag sitter här och funderar. Vi har så mycket drömmar, jag och Gud. Hur vet man vad som är ens egna vilja och vad som är Guds? Det kan vara bra att ta en paus i livet och få tid att liksom känna efter.. Känna vad vill Jag? Vad vill Jag nu och vad vill Jag sen? Hur vill Jag att mitt liv ska bli?
Det är vansiningt lätt att tappa bort sig och ens drömmar i virrvarvet av alla andras drömmar. Jag jämför det med när man växte upp på högstadiet och gymnasiet. Alla skulle vara värst på allting. Man skulle höras mest, synas mest, verka mest normal eller verka mest konstig. Vara mest andlig eller mest deprimerad. Att verka mest som sig själv det var det ingen som kom på att man kunde vara eller att det kunde vara tillräckligt bra.
Just idag går tankarna mycket kring de omogna och knepiga bönegrupper jag var med i då. Om jag hade kunnat få besök av mig själv då skulle jag säga "spring härifrån och hämta en bibel och slå dessa okunniga personer i huvudet, läs sen dessa ord för dem!" eller alternativt "gå och spela tennis, hoppa inte av volleybollen, måla! Skit i bönegruppen." Sen skulle jag avsluta med "Gud är härlig. Inte farlig, inte dum, inte dömande och inte prestationskrävande. Han ser de som ropar, viftar, sjunger, och överdriver lika mycket som de som väljer att inte göra det. Det är ditt val, allt han vill är att lära känna dig. Och han vet OM du är en vift-person eller inte, så du behöver inte låtsas." (Sen skulle jag skratta brutalt). Det är så mycket från den tiden som hinner förstöra en. Jag känner fortfarande stor oro och obehag för bönegrupper, den lilla församlingsgruppen. Som tur är har människan överlevnadsinstinkter och vet hur man kan gå vidare från det.
Idag går jag alphakurs. Alpha är med skräckblandad förtjusning fantastiskt! Det finns en kvinna i min grupp som är helt amazing. Okej, det finns två. Krutkvinnan och så stockholmskvinnan som liksom talar till min själ, till mina erfarenheter, nästan som honung.
Idag hade vi heldag med samtal om den helige anden. Aldrig har jag känt dennes närvaro så övergripande och välsignande i ett rum samtidigt som det samtalas om den, lika mycket som idag. Det kändes ärligt och sårbart. Många kristna kan acceptera Gud och Jesus men det heliga anden är svårare att förstå. Många har obehagliga upplevelser med sig sen ungdomen om att andedöpt är du bara när du pratar i tungor. Utan det är du inte en riktig kristen, då har du inte kontakt med andevärlden. Andra tror att helig ande är typ holy ghost, alltså ett slags spöke och spöken som tar över kroppen verkar ju skitläskigt (och mer som demoner enligt mig). Många har bilden av helig ande som något okontrollerbart som gör att du tappar kontrollen, börjar skrika och hoppa runt, faller ner till marken, skakar, ja lite extrem karismatisk andlighets-varning. Det är ingen som har berättat för dem att helig ande är spotlighten som lyser på Gud. Som berör. Som är i vardagen. En i min grupp beskrev helig ande som värmen från solen, som får dig att må bra och som ger dig skrattattacker. Aldrig tidigare har någon i min närhet vågat prata om helig ande på ett lika tydligt och klart sätt som idag. Det är som att den helige ande som jag under många år har fått kämpa för att lära känna och acceptera äntligen fick sin sjukjournal.
FATTA vad folk med stor okunnighet, stor oödmjukhet, stor nonchalans förstör för andra och deras andlighet. Men det är bara 2 av 10 som är sådana, max, vilket gör mig ännu mer irriterad i och för sig. Jag hade behövt fler stockholmshonungskvinnor i min ungdom. Inte folk som sa till mig hur jag borde vara eller hur man bör göra. Honungsstockholmskvinnan säger till mig att jag duger precis som jag är, fast hon sa det inte så. Nä, hon lyssnade och sen kom hon med sina erfarenheter och hon var inte rädd för att delge sin erfarenhet. Sen sa andra i Alphagruppen sina åsikter. Några grät och några skrattade. Vissa var förbannade och andra kloka. Allting det är okej. Fine. Mer förståelse till och för folket är det som krävs.
Så jag tar en paus nu. För jag måste hinna känna efter och låta mig ledas. Förstå mig själv och förstå Gud. Om jag fortsätter springa på så kommer jag springa ifrån både mig själv och Gud.
Det är vansiningt lätt att tappa bort sig och ens drömmar i virrvarvet av alla andras drömmar. Jag jämför det med när man växte upp på högstadiet och gymnasiet. Alla skulle vara värst på allting. Man skulle höras mest, synas mest, verka mest normal eller verka mest konstig. Vara mest andlig eller mest deprimerad. Att verka mest som sig själv det var det ingen som kom på att man kunde vara eller att det kunde vara tillräckligt bra.
Just idag går tankarna mycket kring de omogna och knepiga bönegrupper jag var med i då. Om jag hade kunnat få besök av mig själv då skulle jag säga "spring härifrån och hämta en bibel och slå dessa okunniga personer i huvudet, läs sen dessa ord för dem!" eller alternativt "gå och spela tennis, hoppa inte av volleybollen, måla! Skit i bönegruppen." Sen skulle jag avsluta med "Gud är härlig. Inte farlig, inte dum, inte dömande och inte prestationskrävande. Han ser de som ropar, viftar, sjunger, och överdriver lika mycket som de som väljer att inte göra det. Det är ditt val, allt han vill är att lära känna dig. Och han vet OM du är en vift-person eller inte, så du behöver inte låtsas." (Sen skulle jag skratta brutalt). Det är så mycket från den tiden som hinner förstöra en. Jag känner fortfarande stor oro och obehag för bönegrupper, den lilla församlingsgruppen. Som tur är har människan överlevnadsinstinkter och vet hur man kan gå vidare från det.
Idag går jag alphakurs. Alpha är med skräckblandad förtjusning fantastiskt! Det finns en kvinna i min grupp som är helt amazing. Okej, det finns två. Krutkvinnan och så stockholmskvinnan som liksom talar till min själ, till mina erfarenheter, nästan som honung.
Idag hade vi heldag med samtal om den helige anden. Aldrig har jag känt dennes närvaro så övergripande och välsignande i ett rum samtidigt som det samtalas om den, lika mycket som idag. Det kändes ärligt och sårbart. Många kristna kan acceptera Gud och Jesus men det heliga anden är svårare att förstå. Många har obehagliga upplevelser med sig sen ungdomen om att andedöpt är du bara när du pratar i tungor. Utan det är du inte en riktig kristen, då har du inte kontakt med andevärlden. Andra tror att helig ande är typ holy ghost, alltså ett slags spöke och spöken som tar över kroppen verkar ju skitläskigt (och mer som demoner enligt mig). Många har bilden av helig ande som något okontrollerbart som gör att du tappar kontrollen, börjar skrika och hoppa runt, faller ner till marken, skakar, ja lite extrem karismatisk andlighets-varning. Det är ingen som har berättat för dem att helig ande är spotlighten som lyser på Gud. Som berör. Som är i vardagen. En i min grupp beskrev helig ande som värmen från solen, som får dig att må bra och som ger dig skrattattacker. Aldrig tidigare har någon i min närhet vågat prata om helig ande på ett lika tydligt och klart sätt som idag. Det är som att den helige ande som jag under många år har fått kämpa för att lära känna och acceptera äntligen fick sin sjukjournal.
FATTA vad folk med stor okunnighet, stor oödmjukhet, stor nonchalans förstör för andra och deras andlighet. Men det är bara 2 av 10 som är sådana, max, vilket gör mig ännu mer irriterad i och för sig. Jag hade behövt fler stockholmshonungskvinnor i min ungdom. Inte folk som sa till mig hur jag borde vara eller hur man bör göra. Honungsstockholmskvinnan säger till mig att jag duger precis som jag är, fast hon sa det inte så. Nä, hon lyssnade och sen kom hon med sina erfarenheter och hon var inte rädd för att delge sin erfarenhet. Sen sa andra i Alphagruppen sina åsikter. Några grät och några skrattade. Vissa var förbannade och andra kloka. Allting det är okej. Fine. Mer förståelse till och för folket är det som krävs.
Så jag tar en paus nu. För jag måste hinna känna efter och låta mig ledas. Förstå mig själv och förstå Gud. Om jag fortsätter springa på så kommer jag springa ifrån både mig själv och Gud.
Kommentarer
Trackback
