primusinterpares

Ett brev till alla kristna i storstan som huvudstan från en person som är ovanligt cool. Inte jag alltså. 
http://mammaspelle.tumblr.com/


Till de kristna i Stockholm

Nåd och frid åt er alla. Jag skriver till er på en söndagseftermiddag efter att ha varit på gudstjänst i en av era församlingar. Eller, rättare sagt, egentligen skriver jag efter att ha besökt många av era kyrkor under det senaste halvåret och blivit sorgsen i hjärtat. Det här är den sorgen som nu tar sig uttryck i en text. Vi tar det från början.

För ett halvår sen flyttade jag hit. Jag har jobbat nere i Jönköping som ungdomsledare i en församling de senaste åren och när jag flyttade upp hit så valde jag att inte gå med i någon annan församling genast. Istället ville jag ta den här tiden att få lite distans till ”frikyrkohjälte”-rollen som jag är så himla trött på. Och istället förhoppningsvis hitta nya och mer innerliga sätt att leva ut min, från början ganska enkla, tro på Jesus.

I den här ”församlingsfastan” så har jag framförallt upptäckt två saker.

För det första så har jag upptäckt vilket enormt behov jag har av en kristen gemenskap. Jag har verkligen längtat efter människor och relationer som bär mig närmare Jesus när jag inte ens själv vill ditåt. Jag har längtat efter, som Paulus säger, ”att vi tillsammans skall få tröst genom vår gemensamma tro, er och min.” Efter relationer som kostar mer än de ger. Jag har längtat efter en församling som lever ut budskapet i the Four Tops klassiska hit-låt från 1967 ”Reach out, I’ll be there”. Jag har längtat efter kärlek, tjafs och kyrkfika. Jag har längtat efter församlingen.

För det andra så har jag upptäckt hur stängda era församlingar är. Det finns ny-i-stan träffar, det finns öppna verksamheter och det finns människor som rutinmässigt hälsar mig välkommen när jag går till kyrkan.
Jag har upplevt hur intiativet ligger helt hos mig. Jag får gärna komma, men jag får ingen inbjudan? En objuden gäst med miljoner potentiella fester att crasha.. Faktum är att ingen av mina kristna vänner i den här stan har bett mig följa med till era församlingar!

Ingen (alltså 0%) av er har sagt ”följ med till min kyrka”. ”Välkommen in i gemenskapen”. Varför?

De enda slutsatserna jag kan dra är att antingen så duger jag inte. Ni är så perfekta så att en Pelle hade pajat den så omsorgsfullt målade bilden av Den Lyckade Församlingen. Eller så tror ni inte att jag behöver er. Men det fattar ni väl att jag gör? Eller?!

Vad som än är rätt så skulle det krävas att vi båda förändrar oss för att lösa dödläget. Om vi antar att hypotesen stämmer att jag inte duger så skulle jag ju kunna gå tillbaka till att vara ”frikyrkohjälten” och ni skulle kunna sätta mig på en scen och hylla mig för min vältalighet och mina snygga skjortor som jag såklart alltid skulle bära på söndagarna. Men, åh, vad jag hoppas att slippa det.

Eller så antar vi att det andra stämmer. Och att ni helt enkelt inte tror att jag behöver er. Då krävs det också att vi båda förändras. Jag måste bli bättre på att uttrycka min längtan. Ni, å andra sidan, måste få huvudet ur arslet (man säger så i Hälsingland) och se att er gemenskap är potentiellt livsviktig och värdera den högre än vad ni gör just nu. Och ni måste faktiskt bjuda in. Det ansvaret kan inte ligga på mig.

Jag kan inte tänka mig att jag är den enda i den här staden som längtar efter en kristen gemenskap. Antingen bjuder ni in oss eller så fortsätter vi att längta ihjäl oss efter gemenskap medan ni tror det räcker med att hälsa välkommen i dörren när vi letat oss dit själva.

Jag längtar efter er. Hör av er!

Pelle

----------------------------------------
Förneka aldrig ett brevs kraft.
Förneka aldrig ordets styrka.
Öppna upp den kristna famnen!