primusinterpares

Dagens gudstjänst hör till kategorin hög status-gudstjänst. Sådär att det är mer överfullt än vad det brukar vara. Sådär att man fick se till att vara där i god tid för att få bra plats. Sådär att det strömmar till massa ungdomar som vandrar från kyrka till den kyrka som har mest attraktivt söndagsinnehåll. Och visst, innehållet talare från LA's dreamchurch och frikyrkokända sångare kan kännas lockande. Jag vet inte, men ibland är det som att den ekvationen skulle kunna jämställas med en garanti på att bli berörd. Mitt i all den inspirerande men lätt overkliga och komiska känsla som kan infinna sig vid sådana tillfällen upplevde jag att mötet var välsignat med stor frid. Höll på att skriva trots allt. Trots allt det som jag har en vana att reagera på med ogillande känslomässigt, som gör att hjärtat sluter sig, som gör att hela kroppen låser sig. Men jag fick sitta där på andra raden med två blondiner, som jag först upplevde en stor frid med i bilen upp, och uppleva ännu mer frid. Och åter kommer känslan över mig att jag inte är där jag ska få vara, men samtidigt så är det inte så att det jag behöver göra behöver ske imorn. Talaren ändrade sitt svenska liv till ett amerikanskt liv vid 31 års ålder. Tid finns och allting har sin tid. Kanske kan jag få känna frid med att bo i Sveriges Jerusalem i vår eller mer, och sen vem vet om man inte har ett livsfacit? Sedan sa LA-mannen att det är okej att vilja ge upp på måndag morgon så länge du inte ger upp, att vilja ge upp något betyder att du har något som går att ge upp. Och det tyckte jag var klockrent. Imorn går jag till jobbet och jag ska le, för i slutändan har någon annan en storslagen linneaplan och så länge jag har tillit till det så kommer detta sluta bra.