primusinterpares

Idag var jag på scout för första gången på fem veckor. Igår var jag på min pianokurs för första gången på fem veckor. Likaså har jag hunnit umgås med vänner som jag inte hunnit med på typ lika många veckor. Jag ser ett tydligt mönster. Det är inte klokt vad man hinner med när man inte har ett åtta-fem-jobb. Frågan är då om man verkligen borde vilja jobba då. Var på en jobbintervju idag. Känns som om jag ljög rektorn rakt upp i ansiktet när jag sa att jag verkligen brann för att komma ut till verkligheten. Jag brinner väl ändå inte. Jag brinner snarare i smyg för min b-plan som jag hade tänkt vänta med tills en fyrtiokris skulle uppenbara sig. Jag kommer inte gråta krokodiltårar om jag inte får jobbet. Om jag får jobbet kommer jag bli glad och sen kommer jag behöva fundera. Äh. Klart jag vill ha ett jobb! Jag längtar efter oberoende.