primusinterpares

Att påstå att jag har vart kroppsligt dränerad efter denna vecka är en underdrift. Men, jag hade klarat mig betydligt bättre från diverse känslobaksmällor om jag hade isolerat mig hemma på fredagen direkt efter hemkomst från Ulricehamn. Istället begav jag mig ut på hajk med mina scouter. På hajken regnade det behagligt, allting stank rök, scoutena hade med sig ett kilo godis var, ledarna talade inför döva öron, vi lekte banan/pinnen, banan, prinsessan och draken, samt samurajen. Vi lärde scouterna hur man använder och lagar mat på ett triangatkök och jag blev vald av de värsta busfröna att vara deras matledare. Så kan det gå. Sen har en endast bh-klädd jag blivit distraherad av snyggingen i kallingar (jag hoppas inte han får för sig att hitta hit). Så kan det gå. Men snyggingen förstår jag mig inte på, och det är inte min grej att inte förstå mig på folk som jag vill förstå mig på så därför får jag väl snart göra något drastiskt åt det.
Sen dog jag, men eftersom en annan persons hjärta höll på att dö fick jag återuppliva mig för att återuppliva henne, sen vart det söndag och min världs snurrade i frossorna av dimma. Men till fjällis skulle jag ändå, för kören skulle sjunga och de ville jag höra. Jag förstår mig inte på folk, händelser, resonemang. Jag blir arg, och när jag inte kan göra något åt ting (vilket jag i 95% av fallen kan), blir jag ledsen. Men jag har världens bästa pappa och han körde hem mig. Sen erbjöd han sig frivilligt att diska mitt diskberg, tvingade iväg mig till tvättstugan och när jag kom tillbaka var min lägenhet röjd. Jag behövde en framtaglig lägenhet. Det var ett fint bönesvar och det gav mig den lilla, lilla, energin och uppmuntran som krävs för att jag ska orka med en ny vfu-dag imorn.