primusinterpares

Jag har precis gjort ett test som handlar om hur mycket man lever i nuet. Jag var på god väg att bli mindful. Man kan då välja att även notera att jag sitter här själv och skriver detta inlägg en lördagskväll samtidigt som jag lyssnar på hönökonferensens radio. Men jag tvekar inte en sekund på att jag är mycket duktig att leva i stunden, känna dofter, se färger, gå efter känsla. Jag har snart klarat av en hel vecka av ångestfyllt arbete. Ångestfyllt för att Hönö är samtidigt och jag inte är där men behöver vara där. Jag har nu 55 veckor på mig att fixa ledighet till nästa års konferens. Så, jag är inte där men jag sitter och lyssnar på webbradion för att jag behöver höra. Jag är där andligt för att jag tror att andra kan bära mig andligt dit. In i denna ångest har jag fått vänner inburda i livet för att bära min vecka. Det finns många fina flickor i denna stad. Å andra sidan blev jag idag, på en strand med varsin barnhand i mina händer, skarpt påmind om pojkar i mitt liv. En rödhårig pojke uppenbarade sig. En svarthårig mamma och syster uppenbarade sig. Där gick jag med "mina" barn så långt högerut längs stranden jag kunde komma. Känslor kommer över en, och därför vet jag vad jag ska säga i bröllopstalet till L och H. Känns bra att ha fått en nyckel till det. Nu är predikan slut och den avslutades med orden ta dig själv på allvar och ta Jesus på allvar. Så det vill jag. Lyssna och sov.