primusinterpares

Detta är min femtiotre timmars arbetsvecka. I mellan mina arbetspass står jag med mitt köksslagbord som jag renoverar. Dagen jag köpte det visste jag att jag skulle renovera det och att det till sin näpna och lätta form skulle bli vackert den dagen. Jag har sandpapprat och slipat det, målat flera lager svart färg, för att sedan pryda detta med fina bilder av Boris Kacíc som limmats på, sedan skulle allt lackas och bli fulländat. Jag limmade ett lager tapetklister och sedan två, tänkte 'åh vad fint det blir', limmade tre, limmade fyra lager, tänkte 'det börjar se ut som utspilld mjölk på bilderna, men imornbitti så har det vita säkert lagt sig'. Imorse såg det inte klokt ut. Kom hem från jobbet och tänkte 'så här kan det inte se ut'. Påbörjade då väta upp tapetklister och riva bort alla bilder som jag klippt ut och lagt ut i en snygg form-fasen. Imorn när jag kommer hem måste jag därför åka upp och sno två nya konstkataloger i fjällstugan. Sedan ska bordet slipas och målas igen. Kanske kan jag vara klar med mitt renoveringsobjekt lagom till måndag. Men en sak lär jag mig av detta och det är att jag uppenbarligen älskar att renovera eftersom mitt tålamod flödar över. Ett tålamod som flödar är jag inte van vid.