Svarta vykort
Idag konstaterade jag och Emilia att idag är sista dagen som vi sommarjobbar tillsammans. Det är trist. Jag har åtta arbetspass kvar. Emilia är egen, vacker och har rödbrunt lockigt kort hår och jag är inte irriterad på henne i smyg. Jag känner en annan vacker Emilia som har rödbrunt lockigt långt hår. Det måste vara något speciellt med Emilior. De är magiska och estetiska hela bunten.
Det är snart höst och jag pallar inte pre-höst-depp-ångest. Här har vi i alla fall några väldigt lyckliga. Jag kan inte ens låtsas att jag inte önskar få vara lika lycklig, lika stolt, lika förväntansfull som henkiepenkie och lisa, nygifta. 
Jag känner skarpt för förändring. Drastisk förändring. Men jag känner inte alls för uppsats. Och jag känner inte alls för arbetslöshet. Jag känner för Marcus Birros bok Svarta vykort. Sidan 88-89 är fantastisk.
