primusinterpares

Jag fattar inte att livet kan gå så otroligt upp och sedan ner. Var tog stabiliteten vägen? Var någonstans blev vägen så skör att vandra, att man hellre låter bli att vandra trots att man vet att bra saker alltid gömmer sig bakom hörnet? Livet ligger framför en men ändå sitter jag här med magont inför morgondagen och skitiga glasögon. Glasögonen kan jag putsa men magontet det kan jag inget göra åt mer än att möta. Möta det genom att göra det som det skräms av. Jag tror livet är större än att bara ligga i sängen, sova och tycka att det är gott. Gud har en plan för mig och det är jag helt övertygad om. Så då är det bara att ta ett djupt andetag och hoppas att morgondagen är en toppendag. Jag vill väl ändå ta konsekvenserna av livet.