primusinterpares

Efter en angenäm jobbdag i en lokal som ger mig vibbar av förflutet hamnar jag nu här. Här sitter jag med en färdig diagnos på mig själv. Det där med diagnoser är något som vi har diskuterat flitigt i skolan denna vecka. Att sätta diagnos eller inte är frågan? Förstör eller förbättrar det? Blir man sin diagnos? Men med en diagnos kan man hitta lösningar och bot på "bristen".
Jag behöver bli supernyfiken på livet. Igen.
Jag behöver därför:
- åka på vinprovningsresa till Frankrike. 
- åka till ett slott och känna rojalistiska vingars anda.
- flytta.
- överraskas.
- träffa nytt folk, men jag fattar inte varför. Kanske snarare träffa gammalt folk som jag inte umgås med speciellt ofta nu för tiden? Njae. Jag behöver komma ut-ut-utåt.
- rita i ritblock & fetmåla på fetstora dukar.
- för en gångs skull slippa ufo-minen och bara se in i det fina.
- åka till stockholm och besöka maja&marilise, örebro&maja, skottland&kajsa.
- ha en trädgård med en basketkorg i.
- klippa mig.  
- sova ute under bar himmel. Men jag kan ha minst tre hajker att se framemot i maj!

Inte dricka flaskor vin vilket jag får för mig. Oftast på måndagar. Inte heller att ta mig för långa sovmorgon. Inte heller att fundera för mycket. Inte heller att undvika ringa vissa samtal och inte heller att dra alla över en kam. 
   
Jag fick två inbjudningar i veckan. En var till ett bröllop. Det gör mig så glad att en fin matchmaking (av moi) blir till något så fint som ett äktenskap. Den andra inbjudan var till en prästvigning. Jag har gått och väntat på att han ska bli riktig präst. Hans kall blir stämplat på papper och verklighet. Det är en finfin grej det. Alla tre tar steg mot nästa fas i livet, och det är grymt häftigt. Och jag vill också ta steg mot nästa livsfas och därför skriker mitt inre stumt. Det finns inget som jag ogillar lika skarpt som känslan av att ofrivilligt sitta fast i något. Och inse att planen blir att vänta ut tiden, då allt har sin tid. Allt har sin tid. A l l t  h a r  s i n  t i d.