primusinterpares

I polisens förhörsrum satt jag omgiven av tre kvinnor. En med extremt skarp kajalblick och samtliga tre med undersökande ögon, anteckningsblock och laddade med frågor: "Vem är du? Vad har du för erfarenheter med dig? Vad kan du bidra med? Hur hanterar du stress? Konflikter? Kritik? Sekretess? Om det är fullt av t.ex. invandrare som har fått sin asyl avslagen i receptionen och känslorna flödar och det kan bli våldsamt, vad gör du då? Vad gör du om det är fullt av folk som vill ha din hjälp i receptionen, samtidigt som en polis behöver din hjälp med ett vittnesmål och en annan kollega behöver din hjälp, vad gör du då? Varför vill du jobba hos polisen? Är du ensamstående eller har du sambo (vad det nu har för relevans vet jag inte)?" Ungefär så är det att gå till polisen för en sommarjobbsintervju. Grillning på hög nivå. Och jag var först ut. Jag har inte speciellt höga förhoppningar om att bli den som polisens fängslas mest av i intervjugallringen, och som de inte tänker släppa taget om.
Men jag har redan ett jobb klart efter en mindre grillande (men mer gillande) intervju i tisdags. Så sommaren löser sig. Men håll alla tummarna för polisen, för även om jag personligen inte alls tror på mina chanser, så kan hållna tummar hjälpa.