primusinterpares

Jag är så trött att jag bara vill gråta.
Jag är så stressad att döden verkar som ett skönt alternativ.
Jag funderar ofta på vad jag kan göra för att få lite mer tid och energi till bara mig. Just nu verkar det hetaste alternativet vara att ta mig bort från allt det som jag antingen kan känna som krav eller som mitt liv som jag valt själv och som jag trivs med. 
Har suttit på skolan till klockan nio ikväll. Försov mig imorse. Slängde mig på cykeln. Satte mig på biblioteket med en bok om bild och utvecklingspsykologier. Slängde i mig mat. Slängde mig upp till tekniken, fick en härlig genomgång om strömledningar. Slängde mig på cykeln till afrodansen. Slängde mig tillbaka till skolan med takeawaymat och sofie. Byggde en spindel med lysande gröna ögon och stängde in draken i sin borg. Cyklade långsamt hemmåt med trött kropp och sinne. Inser att jag har fältstudiedag imorn och vet inte vad jag ska intervjua människorna om. Öglar igenom kurslanen, fastnar här vid datorn och tänker: Jag får skriva frågorna i sängen. Eller på bussen imorn.
Jag är så stressad att det känns som om jag kommer gå i tusen bitar. Det vill säga om det inte vore för det att just nu bär inte jag mig själv, utan någon annan bär mig. Han gör mig till någon som klarar av detta. Men för säkerhets skull funderar jag på att fly hem till föräldrarna i helgen. Livet ska inte va så här stressigt det vill säga om man inte har en lön på minst 40000 kronor och kan ta en välförtjänst semester lite då och då. Men knappt ens då.