primusinterpares

Jag kom precis hem efter en underbar pluggdag i vattenledningsparken med Elin (läs Gabriela Stjärna och fienden -underbaaart söt bok), när mobilen ringde. Det är q. Han säger att de är ett gäng som ska dra till stranden och grilla. Lite solomtumlad säger jag okej, vilket jag ångrar direkt när jag lägger på. Jag kan får ofta onda/goda föraningar väldigt snabbt. Men eftersom jag ändå är inne på spåret att lära känna nya gäng så intalar jag mig att detta kan bli bra ändå. Så de hämtar upp mig och vi åker till en strand. En mycket avlägsen och isolerad strand tillhörande Vättern mellan Jkpg och Hkva. Det enda sättet att ta sig dit och från var med bil. Jag kommer dit efter en skräckfylld bilfärd innehållande massa testestoron. Kommer fram och känner direkt uuuh här vill jag inte vara. Tackar min lyckliga stjärna för att jag har tagit med mig en bok. Ligger och läser den en stor del av kvällen medan varje cell i min kropp funderar på hur jag ska kunna ta mig därifrån snabbast. Till saken hör att grabbgänget jag åkte dit med, i princip bara umgås med sina lyror och pukor. Så Steffi, Nelli och Sven i Öppet hav blir mina enda existerande vänner i några timmar. Något roligt måste väl ändå ha hänt tänker du. Jo, det var en man där som var extremt bra analysmaterial. Han var snygg, äldre, eventuellt tysk, såg lite melankolisk ut och väldigt felplacerad (mer än mig!). Jag hann komma fram till många teorier om hans liv. De sista 20 minutrarna dansade vi lite afrikansk dans, vilket faktiskt var lite roande. Sen åkte vi in till rix-festivalen och det kändes som att komma till paradiset! Det första jag gjorde var att ringa Sara som befann sig på McD med Emma, och jag flydde i närmast panik dit. När jag inte trodde det kunde bli värre, jag har fått andas ut och ösa ur mina hemska kvällsupplevelser, så kommer plötsligt en bunt 25åriga män fram till oss med det otroligt lockande erbjudandet om chips, öl, och tillika dersperata raggningsfraser. Här kan man säga att jag håller på att drabbas av den komiska varianten av dårnippen. Jag, Sara och Emma ikläder oss rollen som upptagna hälsostudenter som anser att det enda som finns att göra mot deras... problem, är kastrering. Aaaah män! Idag hyser jag noll hopp för 48% av europas mänsklighet. Och så länge jag inte blir motbevisad tror jag inte att jag kommer ens prata med pojkar på heeela sommaren. Ja, fy bubblan för er. Idag har jag dock blivit motbevisad av min käre far som är hemkommen tillsammans med mamma från Israel/Palestina. Lätt beskrivet så vill jag dit. NU. Jag vill dit och leva. Jobba. Andas. Typ på svenska kristna institutet. Eller hos bilda. Hur underbart vore inte det? Jag brukar roa mig när sömnen inte anländer med att tänka igenom mina ekonomiska förutsättningar för vårens resa, och tänk, ekonomin kan hålla!! Så det där med att leva och andas Israel/Palestinas luft är inte så långt borta. Tackochlov.