primusinterpares

Ibland är en spark precis vad man behöver för att kunna gå vidare. Samtidigt kan de sparkarna bli en sorg i sig. En spark är alltså bra för att avgöra vad man själv inte kunnat avgöra tidigare. En spark då och då är bara nyttigt. Men just nu skulle jag gärna vara utan i alla fall den sparken, för det blir så fruktansvärt tråkigt när man inser "vem ska sparka mig i magen nu?".  Så hemskt, hemskt, hemskt tråkigt! Tråkigheten uttråkar mig och får mig att vilja rucka på mina principer. Varför ska jag vara så himla principfast??