primusinterpares

Jag satte mig på ett tåg och åkte ner till värnamo i onsdagskväll och jag såg till att byta skepnad från ett vårdbiträdevrak till estetkonstlinnean, med färg och gröna nyanser, eyeliner, converse, och palestinasjal, det krävs med andra ord inte mycket för att komma in i en annan sinnesstämning. Blev påtagligt spanad på av en kille och en tjej, men inget var särskilt trevligt, utom för mitt ego då som alltid vältrar sig i blickar när jag förtjänar dem. I Värnamo blev jag upphämtad av mina föräldrar, och min mor fällde en perfekt komlimang om mitt estetutseende, och iväg till stugan vi far. När vi åkte igenom city var det första gången på länge som jag verkligen såg staden. Det finns ju massa fik där! Kanske var detta avgörande för min framtid?
I stugan ska det finnas tid för att andas och ta det lugnt, koppla ner hjärnverksamheten, och bara njuta av att ha sällskap runt mig och mat som serveras på bordet. Men min hjärna fick en knäpp! Helt out of the blue när jag och pappa var och handlade vaniljvisp får jag för mig att det är en annan person med mig där. Och denna person förföljer sedan mig och mina tankar resten av nybovistelsen. Helt mysko. Tro nu inte att jag hör röster och ser figurer och borde åka in till psyket, för denna person är i högsta grad verklig i mitt liv annars, och det var det som var extremt jobbigt. Ibland kan man få för sig att man ser en person... För att fördriva tankarna var det bara att syselsätta mig som gällde. Hade en riktigt bra strandtennismatch med pappa. Men allt eftersom personen lämnade mina tankar upptogs de av jobbtankar istället.
Idag är det lördag och jag jobbar helg för tredje helgen i rad, men detta är iaf den sista på länge! Och hur jag tar mig till jobbet ska jag berätta. Jag fick med mig en bil hem (och inte vilken bil som helst...), och jag åker fram och tillbaka till jobbet och det går snabbt och skönt och smidigt och det är underbart och fantastiskt att slippa cykla uppför de många backarna, slippa vara svettig eller blöt när man kommer fram. Jag trodde inte att frihet symboliserades av en bil. Men jobbet infiltrerar mig och jag tycker inte om det. Det är som en jobbinfektion, som beblandar sig med mitt liv och gör mitt liv underdominant. Jag försöker hålla isär jobbet och mitt liv, men de dras samman som en svamp och snart har svampen sugit upp allt liv ur livet. Det är därför jag hela tiden pumpar in nytt liv i mitt liv, aldrig stilla, aldrig vara äckelnöjd. Men hur trevligt vore det inte om något sensationellt och stort och fantastiskt skulle hända i mitt liv?! Hört den förut kanske? Och jag har inte tid att vänta på att detta ska hända, men idag hinns det inte med, så det kommer hända imorn.  
Moa och Emily är anledningar som gör att det är angenämt att jobba, för nya relationerna är bra!, de inspirerar mig och öppnar ögonen på mig i min instängda värld med mina vanliga relationer som har en tendens att överrepresenteras av pedagoger. Och nu har vi fått en kille på jobbet..! Stackare. En vårdtagare är redan förälskad i honom, och vårdarna är.. ja puttinuttiga och alldeles redo att sätta tassarna på honom. Åh sånt här är kul att skåda! OCH han läser till sjuksyrra och ska bli ambulansförare. Stereotypen föll väl ut, men tyvärr, efter förra veckans het-rangordningslista, med 1)ambulansförare 2)brandman 3)polis, så var denna person ingen som ger mig dårnippen. Hur sorgligt är inte det??