öhka!
Familjen var ute och åkte bil. Vi kom in på sidovägar där vägen kringelkrokade sig fram. Vägen var inte längre en bilväg utan mer skogspromenadväg med rötter, jord och stenar. Jämte vägen så var ett vattenfall med en söt men farligt vinglig träbro. Från träbron så hoppade några vackra, viga och graciösa människor bangyjump. Eftersom de blockerade bron som vi tänkte åka över gick pappa, självklart, ut och skulle snacka med dem. Där och då hände något. Plötsligt så befann sig jag och pappa i en lokal, en slags mysig stuga med missionshuskänsla, fast det var som en skola eller som en skidstuga. Jag tyckte att pappa betedde sig märkligt och liksom gick igång på stämningen där fast han försökte dölja det för mig. Jag var tvungen att vakta honom. Människorna fyllde mig med stort obehag, de kollade på mig och väste fram "öhka!". Särskilt en person med vinrött hår och ögon i samma färg gick mig på nerverna. Då visste jag att jag skulle bli deras nästa offer om jag inte fort tog mig och pappa därifrån. Väl hemma vaknade jag en natt upp av att pappa gick omkring nere i köket och sa "öhka!". Hur hade de lyckats få min pappa till detta? Min pappa som är den starkaste person jag känner. Det var då jag insåg "öhka!-folkets" enorma makt. Han var på allvar i deras klok. Jag behövde återvända till stugan, så det gjorde jag... Jag kommer aldrig glömma deras ögon när de såg mig..
Sen vaknade jag upp och hela fredagen var förstörd. Hatar hemska drömmar. Varför vill man fortsätta drömma drömmen då? Man tillåter sig ju inte att vakna. "Bara en liten stund till, det måste ju hända något gott snart".
Kan iaf meddela den glada nyheten att jag är godkänd på höstens kurs. Det är en sann glädje!
Men eller hur vinner det Goda tillslut?
