primusinterpares

Kan inte göra tillräckligt med reklam för överreligöskänslan som psalm noll noll ger mig. Jag sitter och lyssnar på den om och om igen. Trots att de små kidsen på bongo gjorde sitt bästa för att förstöra och distrahera mig från musiken i fredags (genom wmca-"dans"). Var påväg att gå fram och skälla ut dem som en gnetig gammal lärarkärring. Men det goda vann. Helgen beskrivs då bra med väntan. Väntan på musik, och jag vill bara ha musiken, inte ni. Väntan på att få sova. Kamp med att ett översvämmat badrum och därmed väntan på ett lyckat resultat. Skön väntan efter det bättre i en bil ensam i mörkret, skratta med sven wolters mörka stämma eller sjunga med i förra årets hits. Väntan och läntan efter att nångång fira en riktig alla hjärtans dag (som bara är kommers.. eller religiöst). Och nu infinner sig tanken på att ta tag i kulturavhandlingen tills imorn, men den är än så länge bara en pressad tanke som jag väntar med.