primusinterpares

Har av någon outgrundlig anledning fått för mig att det är viktigt att systematisera allt.
Jag tror det är skolans fel.
Generellt: Måndag-2, Tisdag-2, Onsdag-4, Torsdag-3, Fredag-4, Lördag-4. Söndag-3.
Bearbetad: Måndag-2, Tisdag-3, Onsdag-4, Torsdag-4, Fredag-3, Fredag-5, Söndag-4.

Har läst en 50 sidor lång artikelseminarium på datorn ikväll. Om mediapedagogik. Där poppade det ibland upp små klokheter. Läste "Skolan ska förbereda oss för livet". Vissa säger att hela livet är en skola. Vidare "När är livet då?". När blir vi vuxna? Det mest intressanta från seminarieartikeln handlar om att å ena handen träder vi in i livet mycket tidigare idag än på 1870talet. Kvinnan fick sin första mens vid 16 års ålder då. På 1970talet vid 13 års ålder. Idag redan vid 12 år (stackars dem). Å andra sidan anses vi idag inte vuxna förrens vi är klara med utbildning, har skaffat familj -vilket blir mycket senare idag än på 1970talet, har egen bostad och har börjat pensionspara och betala på lån, så typ vid 30 år är vi kanske vuxna. Är det då livet börjar? Eller alltså jag fattar inte. Vi kan så mycket idag. Vi kan de rätta möbelklassikerna och modeplaggen, vi vet vad som gäller och vad som är så totalt 1990. Vi kanske kan en ekvation och några språk. Vi vet vem blondinbella är och vi vet vad en cosmopolitan innehåller, men det är inte livet! Jag är alltså liten uppgiven ikväll vad som är livet. Har ingen någon klokhet att delge mig?
Tänk om det kunde vara som på väckelsemötena; Att Jesus ÄR vägen, sanningen och LIVET. Och bara vara nöjd. Tänk på mig, har nästan två år kvar på högskolan och sen förevigt dömd till skolans värld. Om nu sanningen är att skolan ska förbereda för livet, så ska jag se till att mina elever är väl förberedda. Jag ska berömma dem så de känner att de kan omfamna livet. Jag fick beröm idag av min lärare. Hon sa "Bra Linnea, mycket Viktig tanke!". Då kände jag mig nöjd. Däremot fick jag en annan obehaglig "läraren-skäller-ut-mig-inför-hela-klassen"-upplevelse av min gnällgranne idag. Det är mänskligt att glömma. Och förlåta. Allt jag har att säga. Jag säger dessa rader utan bitterhet för jag vet inte bätttre.