primusinterpares

Ibland vill man så gärna se något att man tillslut kanske gör det. Man lurar sin egen hjärna. Sen när man kommer på självbedrägeriet är det inte lika kul längre. Det kan vara en gräsligt ful tavla som alla andra säger är intressant, vacker osv. Själv tycker man inte det rent instinktivt men om man börjar analysera och umgås med tavlan kan man finna det intressanta. Frågan är om man kan börja tycka den är vacker? Svar ja.  
Och frågan är v a r f ö r man så gärna vill se något och inte bara kan stå för sin första grundmurade åsikt. Speciellt eftersom alla andra redan beundrar tavlan, en kritiker mer spelar väl ingen roll..? 
Jag känner mig frustrerad, det känns som om jag missar något. It´s all over me. In my face. Men två jobbiga saker är iaf avklarade den här veckan; seminariet idag och scoutmötet igår.