primusinterpares

ankarstiftelsen var på komma igår och pratade och visade bilder på bla gatubarn i Colombia. Jag mådde fruktansvärt dåligt av bilderna, och mitt hjärta gjorde så ont!! Här går jag runt på jorden i min bekväma och materialistisk värld och gnäller över hyfsat små saker. Jag känner mig så liten. Men barnen där.. jag önskar att jag var en sån som hade en längtan att åka ut som volontär, att vilja hjälpa till praktiskt där, men det har jag inte. Jag har inte blivit utrustad med det som krävs. Än iaf. Jag skulle må dåligt, känna mig hjälplös och vara skitskraj.
En pojke hade fått magmedicin och upp kom en meter mask. En maffios blev frälst, frisläppt, gifter sig och är lyckligt gift i fyra dagar och skjuts sen till döds av sina fd maffiosvänner. Barnen och limmet..! Ögonen. Uppröjning. Jag blir arg på världen och hur världen kan tillåta detta.
Jag blir berörd -men vill inte åka ut. Någonstans tröstar jag mig med att jag är fadder och att jag kan bidra till en bättre värld här hemma. Jag skulle lätt adoptera en hop med ungar. Suprise. Tur att det finns sådana som josef som faktiskt ska åka ut i världen och se och lära och göra och vara.
 
Idag kan vara en speciell dag.