Kristus är uppstånden -det enda jag behöver veta i en drömvärld
Det är Påsk! Förra påsken fick jag bla ett mess från Per -Kristus är uppstånden!- och det lilla meddelandet (kanske för att det skiljde sig från resten; "Glad påsk!") gjorde mig så glad att jag än idag kommer ihåg vart jag var och vad jag gjorde då (Nybo, sov=). Idag var jag var på påskgudstjänst och jag tycker att de här riktigt stora kristna kyrkhelgerna ska ge en extra go känsla i magen, men så är det aldrig numera! Innan har jag blivit saligt lycklig över dessa helger och nu bara... blurp. Men psalm 521 vers tre. I like.
Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar det nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.
I min familj har vi ett mantra "Du kan Bli och Göra vad Du vill". Det betyder att enda sen jag har var liten har jag blivit hjärntvättad av detta. Idag är förvirringen total. Jag önskar att allt skulle vara lite lättare svart-vitt (dock inte grått) och inte så grovt. Jag önskar även att jag hade vart född antingen för 70 år sen så jag kunde få stå vid spisen och bara laga mat och knyta slipsar åt min man, alternativt för 50 år sen så jag inte hade haft så många valmöjligheter. Om du inte har blivit utsatt för en linnea-attack på något vis idag så ska du vara tacksam.
Vad vill du? Vad är drömmar och vad är fantasi? Hur vet du att du gör det du vill/borde/är planen för dig? Jag undrar om du skulle fixa att ta konsekvenserna för dina drömmar? även om drömmarna innebar att du skulle (dramatiskt) få lämna allt, fastän du är skittrött på att flytta för det skulle innebära att du får börja om Igen, och om drömmen inte innebar någon garanti för att lyckas,?
Eller är tryggheten viktigare än drömmarna? Sitter en identitet så pass mycket i tex ett yrke att det vore ett svek mot dig själv att inte följa dina drömmar? Kan du känna dig nöjd med att inte följa dina drömmar? blir det ett nederlag?
Det är en konst att vara nöjd, och det konststycket kan jag inte hantera. Jag avundas människor som är nöjda, hur gör de och hur känns det? Alltså nöjda med hela paketet. Jag är också nöjd med saker och ting men det komplicerar mest resterande. Jag tror ju faktiskt att jag kan bli och göra vad jag vill, och det är precis som med "vanlig" tro på Gud, det är svårt att tro men svårare att låta bli. Klyschigt men sant avslut.
Var glad, för Kristus lever! Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar det nya livet fram.
Vi tillber inga läror och ingen from idé.
Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.
I min familj har vi ett mantra "Du kan Bli och Göra vad Du vill". Det betyder att enda sen jag har var liten har jag blivit hjärntvättad av detta. Idag är förvirringen total. Jag önskar att allt skulle vara lite lättare svart-vitt (dock inte grått) och inte så grovt. Jag önskar även att jag hade vart född antingen för 70 år sen så jag kunde få stå vid spisen och bara laga mat och knyta slipsar åt min man, alternativt för 50 år sen så jag inte hade haft så många valmöjligheter. Om du inte har blivit utsatt för en linnea-attack på något vis idag så ska du vara tacksam.
Vad vill du? Vad är drömmar och vad är fantasi? Hur vet du att du gör det du vill/borde/är planen för dig? Jag undrar om du skulle fixa att ta konsekvenserna för dina drömmar? även om drömmarna innebar att du skulle (dramatiskt) få lämna allt, fastän du är skittrött på att flytta för det skulle innebära att du får börja om Igen, och om drömmen inte innebar någon garanti för att lyckas,?
Eller är tryggheten viktigare än drömmarna? Sitter en identitet så pass mycket i tex ett yrke att det vore ett svek mot dig själv att inte följa dina drömmar? Kan du känna dig nöjd med att inte följa dina drömmar? blir det ett nederlag?
Det är en konst att vara nöjd, och det konststycket kan jag inte hantera. Jag avundas människor som är nöjda, hur gör de och hur känns det? Alltså nöjda med hela paketet. Jag är också nöjd med saker och ting men det komplicerar mest resterande. Jag tror ju faktiskt att jag kan bli och göra vad jag vill, och det är precis som med "vanlig" tro på Gud, det är svårt att tro men svårare att låta bli. Klyschigt men sant avslut.
Kommentarer
Trackback
