primusinterpares

I höstas så pratade stina om att hon skulle bli ett nytt positivare jag och då tänkte jag "ja, det ska jag också bli!". Och trots att jag nu i skrivande stund verkligen hatar jönköping och skarpt ifrågasätter att jag återvände till dessa trakter, hatar frikyrkoligheten och dess exkluderande gäng, hatar vädret, hatar bristen på förtjusning i sång, dans och humor (ja det ska vara melodifestivalen), hatar närheten till min uppväxtort, hatar jönköpingsjargongen, hatar dess trista gator, hatar luften, hatar bristen på kulturhändelser och desperat önskar mig bort till andra städer (läs köpenhamn, paris och sedermera rom, och usa då -förstås), så kan jag inte hata tillräckligt intensivt för att gräva ner mig.
Gräva ner sig är gott om man har ett samvete som säger "självklart -det är du värd, tyck synd om dig, köp massa godis, sunka ner dig och begrav dig i soffan", men mitt säger bara "seså lite skit ska man ha för då uppskattar man de roliga dagarna mer, och (värre) Gud har säkert en tanke med dina pissdagar, ta dagen och älska den". (Lite som "åh vad jag älskar er alla" á la bibelskola). Jag kan inte ens önska bort dessa dagar, och jag kan inte önska bort min positivitet. Jag lyckades lite för väl kanske även om jag mår bra av att vara positivare. Fast undra var min positivitet hade hamnat på en skala jämförande med andra positiva människor. Ha! ett steg i rätt riktning.