primusinterpares

...att jag har sett så många kvinnor, ofta i 40-års-åldern, som plötsligt inser att halva livet har passerat och där står de och gör vadå?? Min mamma var lärare och sadlade om totalt, och senast i raden vart min moster som hade ett drömjobb och nu "typ" är präst. Det är modigt och beundransvärt men jag vill inte hamna i en 40-års-kris och behöva börja om från början bara för att jag fegade ur när jag var liten. Jag har ansvar för mitt liv, jag måste följa mina drömmar men jag behöver inte ha bråttom för att nå dem. Egentligen. Om det inte är att fega ur.
 
Något som jag däremot behöver ha bråttom med är min hemtenta "Vem är jag?". Igår satt jag seriöst hela dagen och alternativt stirrade på en dataskärm, i ett pappersblock, på min mindmap, på mina böcker eller på en penna och ändå blev i princip inget skrivet. Det tar verkligen emot att börja på riktigt för jag vet att jag måste gräva ner mig i mullsjöhistoria då. Jag vill inte!! Men jag vet, om jag fortsätter stirra lite till så är klockan snart för mycket och jag hinner inte plugga mer idag, tada. Bra plan.