Viva la Hönö
Egocentrismen flödar när du är i tonåren. När du blir vuxen ska egocentrismen försvinna och bara dö ut. Istället ersätter de vuxna ordet egocentrismen med andra fina ord. Sanningen är att egocentrismen inte tillhör en viss ålder, vilket psykologiutvecklingsböcker påstår, utan det tillhör tiden idag, min generation.
Men jag tror att jag förväxlar de goda och de onda delarna av egocentrismen. Är det egocentrism som i att ta hand om sig själv? Gör-som-du-vill-bara-du-är-lycklig-och-mår-bra? Oavsett vad andra tycker om det? Köra över folk för att må bra? Hyckla inte med dina åsikter? Jag tänker inte hyckla med mina åsikter bara för att tillfredsställa någon annans ego. En gång sa stina att jag var "trevlig utan att ge upp din intrigritet, eller böja dig för någon annan, men du respekterar dens åsikt". Fina ord det. Hela min text flödar av egocentrism som en slags prolog och ursäkt för det som jag egentligen vill skriva.
Jag vill skriva om det som sitter i mina nerver och i mitt huvud och i mitt hjärta. Som paraply-ord har vi Hönö. Ibland får jag för mig att Gud är den ende gode personen på jorden, sen kommer jag på att Gud inte är en person på jorden. Det är fantastiskt att tänka på att Gud på något märkligt vis har lyckats ta en så stor plats i mitt liv. Att Gud Har lyckats med det är konstigt. Det trodde jag inte. Men att Gud har tagit en så stor plats är samtidigt oerhört skrämmande, är det någon som kan känna igen sig i det?
Jag måste reda ut vad jag tycker är roligt. Det är inte roligt med 20+ folk som har glömt bort vad det innebär att ha SKOJ. Det är inte roligt med kärlekspar. Det är inte roligt med trötta huvuden och det är inte roligt med sjuklingar. Det är roligt att lyckas sitta jämte en ytterst sympatisk kille på ett bra kvällsmöte och faktiskt bli glad över att hans tjej är härlig också. Det är skoj med folk som inte hoppar tillbaka av vulgär humor utan fortsätter driva i samma spår. Det är roligt med utmaningar. Det är roligt med folk som går fram till en helt okänd person och spontanfrågar något roligt där pengarna flödar på gatan. Det är roligt med folk som söker upp en direkt efter att man skickat desperata hjälp-mig-härifrån-nu-sms. Det är roligt med ansikten som lyser upp. Det är inte roligt med folk som tvingar en att gå mitt i något. Det är roligt med folk som är uppmuntrande och folk som vågar släppa loss i hönö-mecka (de fanns typ inte). Nyhem är alltså roligt. Hönö not. Eller jo. Jag hade det mysigt. Vill man ha det mysigt i sällskap med en bra bok och bra sällskap (dvs inte gräligt, trött, sjukt, surt) så fine. Fredagen var riktigtriktigt fin med fina återseenden.
Märkliga sånger man förknippar med händelser. Hönösången (men tillika disksången) blir helt klart delfin-sången med trazan och banarne.
Jag tror mer på idas tes att man har roligare med nytt folk, och om man ska umgås med gammalt folk ska man inte umgås med det på ett gammalt ställe.
Jag tror mer på linas tes att jag är alldeles för kräsen. Vilket för in mig på egocentrismen och kluvenheten som jag känner inför den.
Som sagt, en text flödande av egocentrism, som kräver utlopp. Hoppas ni missuppfattar texten rätt. Hönö var toppen när det inte var botten!=)
Men jag tror att jag förväxlar de goda och de onda delarna av egocentrismen. Är det egocentrism som i att ta hand om sig själv? Gör-som-du-vill-bara-du-är-lycklig-och-mår-bra? Oavsett vad andra tycker om det? Köra över folk för att må bra? Hyckla inte med dina åsikter? Jag tänker inte hyckla med mina åsikter bara för att tillfredsställa någon annans ego. En gång sa stina att jag var "trevlig utan att ge upp din intrigritet, eller böja dig för någon annan, men du respekterar dens åsikt". Fina ord det. Hela min text flödar av egocentrism som en slags prolog och ursäkt för det som jag egentligen vill skriva.
Jag vill skriva om det som sitter i mina nerver och i mitt huvud och i mitt hjärta. Som paraply-ord har vi Hönö. Ibland får jag för mig att Gud är den ende gode personen på jorden, sen kommer jag på att Gud inte är en person på jorden. Det är fantastiskt att tänka på att Gud på något märkligt vis har lyckats ta en så stor plats i mitt liv. Att Gud Har lyckats med det är konstigt. Det trodde jag inte. Men att Gud har tagit en så stor plats är samtidigt oerhört skrämmande, är det någon som kan känna igen sig i det?
Jag måste reda ut vad jag tycker är roligt. Det är inte roligt med 20+ folk som har glömt bort vad det innebär att ha SKOJ. Det är inte roligt med kärlekspar. Det är inte roligt med trötta huvuden och det är inte roligt med sjuklingar. Det är roligt att lyckas sitta jämte en ytterst sympatisk kille på ett bra kvällsmöte och faktiskt bli glad över att hans tjej är härlig också. Det är skoj med folk som inte hoppar tillbaka av vulgär humor utan fortsätter driva i samma spår. Det är roligt med utmaningar. Det är roligt med folk som går fram till en helt okänd person och spontanfrågar något roligt där pengarna flödar på gatan. Det är roligt med folk som söker upp en direkt efter att man skickat desperata hjälp-mig-härifrån-nu-sms. Det är roligt med ansikten som lyser upp. Det är inte roligt med folk som tvingar en att gå mitt i något. Det är roligt med folk som är uppmuntrande och folk som vågar släppa loss i hönö-mecka (de fanns typ inte). Nyhem är alltså roligt. Hönö not. Eller jo. Jag hade det mysigt. Vill man ha det mysigt i sällskap med en bra bok och bra sällskap (dvs inte gräligt, trött, sjukt, surt) så fine. Fredagen var riktigtriktigt fin med fina återseenden.
Märkliga sånger man förknippar med händelser. Hönösången (men tillika disksången) blir helt klart delfin-sången med trazan och banarne.
Jag tror mer på idas tes att man har roligare med nytt folk, och om man ska umgås med gammalt folk ska man inte umgås med det på ett gammalt ställe.
Jag tror mer på linas tes att jag är alldeles för kräsen. Vilket för in mig på egocentrismen och kluvenheten som jag känner inför den.
Som sagt, en text flödande av egocentrism, som kräver utlopp. Hoppas ni missuppfattar texten rätt. Hönö var toppen när det inte var botten!=)
Kommentarer
Trackback
